På tåget mot Domsten

Återigen sitter jag på tåget genom Småland på väg mot Domsten. Så många gånger jag åkt denna sträcka.

Skrivarkursen avslutades igår. Jag vet inte vad jag vill med mitt skrivande. På något sätt vet jag ändå att jag alltid kommer att skriva. Det blir ingen fortsättningskurs till våren då jag känner att jag behöver spara lite och då jag just nu inte har så stor motivation. Men jag tror att den kommer att komma tillbaka.

2012 - ett år med utmaningar

Nej året är inte slut men höromdagen funderade jag på vilken skillnad hösten 2012 var mot hösten 2011. När det nu återstår en månad av detta år så kommer jag på att det är ett utmaningarnas år detta. 2012 började med att jag bytte jobb till ett mer utvecklande och roligare i januari. Jag fick snabbt ta mycket ansvar och det kändes väldigt roligt. Under våren insåg jag att det går alldeles utmärkt att vara ensam och för mig själv och jag njöt av att vara singel och bara bry mig om mig själv. Jag stod på scenen och improviserade för första gången i mitt liv.

Jag bestämde mig för att bege mig till Afrika såsom jag drömt om sedan barnsben, så jag bokade en resa själv utan att ha någon att resa med. Så i slutet av juli bar det av till Kenya och det var läskigt innan  men jag lärde känna många trevliga människor då jag åkte med en arrangerad resa. Det var en fantastisk resa och jag kan tänka mig att ge mig ut själv någon mer gång. Dagen innan jag åkte iväg mot Nairobi så hade jag också träffat Johan och när jag kom hem så bärjade vi att umgås. Jag blev kär denna höst.

Jag fick hålla utbildning på jobbet och improvisationsteatern gav bäring också  arbetslivet. Jag som hatar att stå inför folk började att tycka om det och insåg att jag är rätt bra på det. Jag kom igång med löpning något mer regelbundet än förr. Jag sprang mitt första millopp i november, 8 tunga backar i Lill-jansskogen och jag klarade det på 57 minuter utan att ha så mycket träning i benen. 2013 ska jag springa halvmaratahon och igår sprang jag 11,5 km i snö och det är det längsta hittills som jag sprungit. Jag har hittat en ventil och det känns skönt att jag som alltid hatade att springa 2,5 kilometersspåret under skoltiden nu njuter av att springa över en mil i minusgrader och i snö.

Det är nästan så att jag behövde nå botten under 2011 för att komma dit jag är idag. Jag är nöjd med det 2012 hittills har fört med sig för mig. Nu återstår december och mormors 90-årskalas står på schemat liksom jul i Skåne och för tredje året i rad firas nyår in med Karin och hunden Nova i Stockholm. Att utmana sig själv har varit den bästa självkänsleförstärkningen för mig och det är något som jag tänker fortsätta med men i ett något lugnare tempo framöver.