Igår kväll öppnade jag ett mejl där det stod att jag hade fått biljetter till Kent nästa söndag på Gärdet. Johan hade köpt biljetter till mig utan att jag visste om det och mailade sedan bekräftelsen. Jag blev så himla glad, särskilt då han inte är något Kent-fans själv utan gör det för min skull. Jag har inte sett Kent live på över 5 år då jag såg dem i Cloetta Center med Karin och Emelie så det ska bli riktigt skoj.
Annars har jag hämtat mig från maran riktigt bra, musklerna i benen har varit trötta hela veckan men igår var jag ute på en liten joggingtur på sega ben. Känner mig så himla stolt över mig själv som genomförde hela loppet springandes. Visst tappade jag enormt i fart efter halva men jag besegrade de negativa tankarna och det var för mig den högsta vinsten.
fredag 6 juni 2014
söndag 1 juni 2014
Tävlingsberättelse om 42,2 långa kilometrar
Igår var det då dagen D och dags för Stockholm Marathon som har varit mitt träningsmål sedan mer än ett halvår tillbaka. Jag hade som mål att ta mig runt och som topprestation prestera runt 3,50 eller under 4 timmar. Nu nådde jag inte riktigt dit men 4.02.41 är jag riktigt nöjd med som tid på mitt första maraton. Allra mest nöjd är jag över att jag hela tiden hade pannbenet med mig och att jag njöt av stämningen och sprang på hela tiden och att kroppen var med mig.
Det hela började med en lång och god frukost hemma och mamma var på besök hela långhelgen så det var extra trevligt. Det var lite stressigt att komma iväg på förmiddagen och i t-banan var det trångt men det gick smidigt att lämna in kassen med kläder på Östermalms IP och sen stod jag i kö för det där sista paniktoabesöket. Men jag hade gott om tid på mig. Jag startade i startgrupp F som startade 12.10 efter första grupperna som startade 12.00. Strax innan 12 öppnade sig himlen och regnet kom. Som tur var det bara en skur och när det var dags för oss i de senare startgrupperna att komma fram och starta så stod jag långt fram. Det flöt på bra i starten och extra fart fick jag när jag såg Johan, mamma, Henning och Kate vid Valhallavägen. De mötte sedan upp mig på två ställen under loppet samt väntade på mig vid mål.
Det var en otrolig stämning i början och faktiskt under nästan hela loppet och jag var så peppad och kolhydratladdningen gav resultat för i början så kändes det som mina ben rullade fram. Efter Slussen kom Söder Mälarstrand som svischade förbi och på Västerbron gick det lite långsammare men vid nerförsbacken efter den ner mot Rålambshovsparken rullade det på bra. Blev sedan överlycklig när jag såg familjen heja vid Stadshuset och benen rullade på av sig själva i bekvämt tempo. Första varvet var ren njutning. Sedan blev det tyngre och jag tappade fart när banan leddes ut mot Gärdet men saltgurkan efter halvmarapasseringen smakade gott. Milen på Gärdet och Djurgården var tung och särskilt eftersom jag också kände mig väldigt kissnödig och inte ville in i buskarna och tappa en massa tid. Hittade som tur var en bajjamaja efter väskekontrollen vid typ 26 km och det var en väldigt lättnad att slippa kissnödigheten. Sedan var det en lång uppförsbacke innan Skansen och civilisationen visade sig igen. Härligt att se publik igen och vara på hemväg mot målet.
Vid 30 km-passeringen vid Slottet hade jag fortfarande god marginal till en sluttid på under 4 timmar, men Söder Mälarstrand kändes seg. Men jag fick lite hopp när jag passerade 32 km och jag visste att det var sista milen som väntade. Att den skulle ta drygt en timme hade jag kanske inte riktigt räknat med utan där trodde jag att jag skulle komma i mål på 3,57. Västerbron andra gången var tung men det var skönt att passera många som gett upp och promenerade. Jag lunkade uppför bron men hade inte alls samma fart nerför som under första varvet. Vid 35 km såg jag en 4-timmarsfarthållare som måste ha sprungit lite väl snabbt för några minuter efter kom resten av farthållargänget. Tyvärr orkade jag inte komma ifatt dem när jag stannade vid en vätskestation vid 36 eller 37 km men colan där var himmelsk god. Efter centralstationen kändes det väldigt tungt och vid 38 km kändes benen som betong men utanför Clarion Sign Hotell var det en liten kör som sjöng så uppmuntrande att det inte var långt kvar till mål och det fick jag kraft av. Vid skylten som markerade 40 km efter Stadsbiblioteket så insåg jag att jag inte skulle klara 4 timmar utan att spurta in i mål men jag fick extra kraft när jag såg 41 km- skylten och strax efter det syntes Stadium och då visste jag att det inte var långt kvar. 4,15-farthållarna för start 12.00 låg strax bakom mig när jag kom in mot Stadium och då visste jag att jag skulle komma i mål strax över 4-timmar då jag ju startade i andra starten 12.10. När jag kom in på Stadium så var målet i sikte och jag fick världens energikick när jag såg och hörde mamma, Johan, Henning och Kate ropa på mig så jag vinkade till dem och målgången kändes som en triumf och klockan visade på 4 timmar 2 minuter och 41 sekunder. Jag var så sjukt nöjd med att jag tog mig i mål och att loppet till slut äntligen tog slut då de sista kilometrarna gick på ren vilja.
Endorfinhög som bara den var det sedan en lång promenad ned till Östermalms IP för att hämta fika och t-shirt samt hämta mitt ombyte. Jag tappade bort familjen där men till sist hittade vi varandra och vi åkte hem och åt pizza och drack skumpa. På kvällen var jag trött och illamående men väldigt pigg i huvudet och så himla lycklig. Jag var så lycklig över att min kropp bar mig hela vägen utan skador, att all träning gett resultat och att jag lyckades hålla alla negativa tankar borta. Jag hade väldigt roligt trots att de sista 4 kilometrarna av loppet var bland det tyngsta jag sprungit så var målgången värd all möda. Att jag dessutom har människor i min närhet som ägnar en hel dag åt att stå på olika platser i Stockholm och heja på mig och de som inte kunde vara på plats hejade på distans gör mig extra lycklig.
Stockholm Marathon var verkligen ett bra arrangemang i år och det var dessutom perfekt löparväder med växlande molnighet, lite sol och någon liten skur och 14-15 grader.
Bilden visar en trött, men glad maratonlöperska vid 28 km vinka till sin fina hejaklack.
Det hela började med en lång och god frukost hemma och mamma var på besök hela långhelgen så det var extra trevligt. Det var lite stressigt att komma iväg på förmiddagen och i t-banan var det trångt men det gick smidigt att lämna in kassen med kläder på Östermalms IP och sen stod jag i kö för det där sista paniktoabesöket. Men jag hade gott om tid på mig. Jag startade i startgrupp F som startade 12.10 efter första grupperna som startade 12.00. Strax innan 12 öppnade sig himlen och regnet kom. Som tur var det bara en skur och när det var dags för oss i de senare startgrupperna att komma fram och starta så stod jag långt fram. Det flöt på bra i starten och extra fart fick jag när jag såg Johan, mamma, Henning och Kate vid Valhallavägen. De mötte sedan upp mig på två ställen under loppet samt väntade på mig vid mål.
Det var en otrolig stämning i början och faktiskt under nästan hela loppet och jag var så peppad och kolhydratladdningen gav resultat för i början så kändes det som mina ben rullade fram. Efter Slussen kom Söder Mälarstrand som svischade förbi och på Västerbron gick det lite långsammare men vid nerförsbacken efter den ner mot Rålambshovsparken rullade det på bra. Blev sedan överlycklig när jag såg familjen heja vid Stadshuset och benen rullade på av sig själva i bekvämt tempo. Första varvet var ren njutning. Sedan blev det tyngre och jag tappade fart när banan leddes ut mot Gärdet men saltgurkan efter halvmarapasseringen smakade gott. Milen på Gärdet och Djurgården var tung och särskilt eftersom jag också kände mig väldigt kissnödig och inte ville in i buskarna och tappa en massa tid. Hittade som tur var en bajjamaja efter väskekontrollen vid typ 26 km och det var en väldigt lättnad att slippa kissnödigheten. Sedan var det en lång uppförsbacke innan Skansen och civilisationen visade sig igen. Härligt att se publik igen och vara på hemväg mot målet.
Vid 30 km-passeringen vid Slottet hade jag fortfarande god marginal till en sluttid på under 4 timmar, men Söder Mälarstrand kändes seg. Men jag fick lite hopp när jag passerade 32 km och jag visste att det var sista milen som väntade. Att den skulle ta drygt en timme hade jag kanske inte riktigt räknat med utan där trodde jag att jag skulle komma i mål på 3,57. Västerbron andra gången var tung men det var skönt att passera många som gett upp och promenerade. Jag lunkade uppför bron men hade inte alls samma fart nerför som under första varvet. Vid 35 km såg jag en 4-timmarsfarthållare som måste ha sprungit lite väl snabbt för några minuter efter kom resten av farthållargänget. Tyvärr orkade jag inte komma ifatt dem när jag stannade vid en vätskestation vid 36 eller 37 km men colan där var himmelsk god. Efter centralstationen kändes det väldigt tungt och vid 38 km kändes benen som betong men utanför Clarion Sign Hotell var det en liten kör som sjöng så uppmuntrande att det inte var långt kvar till mål och det fick jag kraft av. Vid skylten som markerade 40 km efter Stadsbiblioteket så insåg jag att jag inte skulle klara 4 timmar utan att spurta in i mål men jag fick extra kraft när jag såg 41 km- skylten och strax efter det syntes Stadium och då visste jag att det inte var långt kvar. 4,15-farthållarna för start 12.00 låg strax bakom mig när jag kom in mot Stadium och då visste jag att jag skulle komma i mål strax över 4-timmar då jag ju startade i andra starten 12.10. När jag kom in på Stadium så var målet i sikte och jag fick världens energikick när jag såg och hörde mamma, Johan, Henning och Kate ropa på mig så jag vinkade till dem och målgången kändes som en triumf och klockan visade på 4 timmar 2 minuter och 41 sekunder. Jag var så sjukt nöjd med att jag tog mig i mål och att loppet till slut äntligen tog slut då de sista kilometrarna gick på ren vilja.
Endorfinhög som bara den var det sedan en lång promenad ned till Östermalms IP för att hämta fika och t-shirt samt hämta mitt ombyte. Jag tappade bort familjen där men till sist hittade vi varandra och vi åkte hem och åt pizza och drack skumpa. På kvällen var jag trött och illamående men väldigt pigg i huvudet och så himla lycklig. Jag var så lycklig över att min kropp bar mig hela vägen utan skador, att all träning gett resultat och att jag lyckades hålla alla negativa tankar borta. Jag hade väldigt roligt trots att de sista 4 kilometrarna av loppet var bland det tyngsta jag sprungit så var målgången värd all möda. Att jag dessutom har människor i min närhet som ägnar en hel dag åt att stå på olika platser i Stockholm och heja på mig och de som inte kunde vara på plats hejade på distans gör mig extra lycklig.
Stockholm Marathon var verkligen ett bra arrangemang i år och det var dessutom perfekt löparväder med växlande molnighet, lite sol och någon liten skur och 14-15 grader.
Bilden visar en trött, men glad maratonlöperska vid 28 km vinka till sin fina hejaklack.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
