Premiärmilen

Vädret har inte varit det bästa för löpning senaste tiden.
0 grader och mulet var det när jag kom till Universitet för att delta i premiärmilen. Vid startsignalen tittade solen fram och värmde i ansiktet. Mjölksyran kom efter 7 km men jag kämpade på och sprang och pulsklockn visde en puls på
195, tror det är rätt nära max. Men strax innan 52 minuter hade gått sen start så var jag i mål.

Med tanke på att jag tränat löpning regelbundet sen oktober/november och att det varit vinter nästan hela tiden så är jag sjukt nöjd med att ha sprungit premiärmilen på 51.53 minuter. Ser fram mot att springa fler lopp framöver och när året är slut är målet att komma under 50 minuter på milen.

Ingen vår i sikte

Ja, då ska jag snart gå från jobbet och när jag tittar ut genom fönstret faller snöflingorna och ett vitt täcke har lagt sig på marken, Tar aldrig den här vintern slut? Vet att jag tjatar men jag är så trött på kyla, is och minusgrader.

Hallå våren - jag längtar efter dig!

Nej, nu måste väl istiden släppa taget om huvudstaden snart. Jag vill inte ha mer minusgrader utan jag vill ha detta! Så här fint blommade det på min gata förra året.

19 km löpning

Ja, det blev ett långt pass med vätskebälte och jacka i rosa i rätt långsamt tempo. Det längsta jag sprungit. Men vad jag längtar efter barmark utan isfläckar och att gruset ska vara borta. Nu är benen trötta och jag väntar på att min kille ska komma hem till mig efter nästan en vecka från varandra. Vad livet är bra i allt. Och ljuset, vad gott det gör mig. Nu går vi mot ljusare tider och vår!

Färgglad

Löparglädje. Så här färgglad kan man vara innan man beger sig ut på ett kyligt löppass en vardagskväll i mars.

Våren börjar nalkas

Trots att det var minusgrader så var det riktigt skönt i solen under mitt löppass idag. Jag hörde också fågelkvitter och kände lyckorus med endorfiner, marssol och en smula av vårkänsla. Men halt var det vid Vinterviken och runt vissa partier runt sjön Trekanten så fick kryssa mellan barnvagnarna och isfläckar. De sista kilometerna skrapade jag ihop i kvarteren där jag bor och där har snön börjat försvinna på trottoarerna. 8 kilometer löpning blev det totalt på en hyfsad tid med tanke på isbanan och den rätt kuperade banan från Trekanten upp till Aspudden  samt mördarbacken från Aspudden till Midsommarkransen. Och detta pass var bara uppvärmning för imorgon ska jag försöka mig på ett långpass.

Om 2 veckor är det dags för loppet premiärmilen på Djurgården och då hoppas jag hålla mig frisk och springa en mil för allt jag har. Min satsning, halvmaran  Kungsholmen runt i maj infaller några dagar efter min flytt, men jag hoppas att jag kan springa loppet ändå. Annars får jag anmäla mig till Stockholms halvmarathon i höst och  vem vet vad långdistansaren i mig vill utmana mig med när jag väl klarat att springa 2,1 mil?

Nu känner jag mig väl förtjänst att få krypa ihop i soffan med en bok.

Tankar en fredagskväll

Då ligger jag här och funderar igen. På något sätt är det som jag lärt mig älska löpning för det hjälper mot grubbel och gör mig närvarande.

I andra situationer är det svårare för mig att bara vara närvarande.  För mig har det samband med en rejäl rädsla för att känna mig ensam. Jag är inte rädd att vara ensam fysiskt, för det tycker jag är rätt skönt ibland då jag är en ganska introvert person som hämtar energi när jag är själv. Det är den ofrivilliga ensamheten, känslan av utanförskap som jag trots att jag vet att den inte är farlig, är rädd för. Det har som så för många andra med upplevelser av utfrysning  och mobbning att göra. Trots att jag sedan länge lämnat det bakom mig finns det kvar som ärr. Jag återkommer ofta till det i bloggen och jag tror att det är en ilska och en sorg jag bär på. Men jag tog mig vidare. Mycket tack vare att jag nog aldrig var så ensam som jag kände mig, för jag hade alltid min familj som älskade mig helt och fullt för att jag var just Anna.

Det jag skulle komma till är att jag har hittat det som är bra för mig och som får mig att känna mig stark  och det är något jag gör ensam. Att springa helt själv långt får mig att känna mig totalt närvarande i stunden. I helgen ska jag springa och låta endorfinerna få fritt utrymme.

Böcker

Jag har så många böcker som väntar på mig på nattygsbordet. Läser just nu Huset vid Flon av Kjell Johansson som utspelar sig i mina kvarter i Kransen. En helt annan befolkning än de hipsters som bor här nu. Men man ser en och annan A-lagare som hänger utanför Coop fortfarande så än är inte gentrifierigen helt 100% genomförd.

Men böckerna på nattygsbordet som jag ser mest fram att läsa är Torka aldrig Tårar utan handskar del 1 och 2 av min favorit Jonas Gardell. Jag såg tv-serien i höstas som baseras på böckerna och tårarna bara rann. Har en känsla av att böckerna kan gripa tag i mig ännu mer. Sedan väntar en skräckbok som Johan rekommenderat mig och en bok av Stig Dagerman som jag köpt på bokrean. Jag läste massa av Dagerman i mina sena tonår. Sedan så väntar jag på att Knausgårds sista del ska komma ut på svenska. Härligt att ha många läsupplevelser att se fram mot!