Tankar en fredagskväll

Då ligger jag här och funderar igen. På något sätt är det som jag lärt mig älska löpning för det hjälper mot grubbel och gör mig närvarande.

I andra situationer är det svårare för mig att bara vara närvarande.  För mig har det samband med en rejäl rädsla för att känna mig ensam. Jag är inte rädd att vara ensam fysiskt, för det tycker jag är rätt skönt ibland då jag är en ganska introvert person som hämtar energi när jag är själv. Det är den ofrivilliga ensamheten, känslan av utanförskap som jag trots att jag vet att den inte är farlig, är rädd för. Det har som så för många andra med upplevelser av utfrysning  och mobbning att göra. Trots att jag sedan länge lämnat det bakom mig finns det kvar som ärr. Jag återkommer ofta till det i bloggen och jag tror att det är en ilska och en sorg jag bär på. Men jag tog mig vidare. Mycket tack vare att jag nog aldrig var så ensam som jag kände mig, för jag hade alltid min familj som älskade mig helt och fullt för att jag var just Anna.

Det jag skulle komma till är att jag har hittat det som är bra för mig och som får mig att känna mig stark  och det är något jag gör ensam. Att springa helt själv långt får mig att känna mig totalt närvarande i stunden. I helgen ska jag springa och låta endorfinerna få fritt utrymme.