I helgen läste jag ut en bok som golvade mig totalt. Det var boken Widow Basquiat a memoir av Jennifer Clemens. Jag sveptes in i
språket och en kärlekshistoria om livsöden så långt från mitt eget liv man kan komma. Berättelsen utspelar sig i 80-talets avantgardistiska konstnärskretsar i New York. Orden i boken var som en sorgesång över en relation dömd
att misslyckas från början kantad av drogberoende, besatthet, rasism, passion,
konstnärskap och ung bråd död. Suzanne Mallouk som är huvudperson i berättelsen
reser sig från offerrollen och lämnar relationen till det unga geniet Basquiat något år innan han dör på toppen av sin karriär i en överdos av heroin endast
27 år gammal. Efter Basquiats död lämnar Suzanne det destruktiva levernet och utbildar sig till psykiatriker.
Berättelsen är skriven av Suzannes goda vän
Jennifer Clement. Men det är Suzannes egna meningar, inskjutna i satser mellan
det poetiskt korta kapitlen som gör boken extra levande. Språket är så oändligt
vackert och det handlar om två trasiga, oerhört begåvade och vackra 20- åringar som är som två lekande barn. Båda faller djupt ner i missbruk och deras kärlekshistoria är en destruktiv sådan.
Det var ord och berättelser som gjorde den gångna helgen
minnesvärd för mig. Jag besökte också Rum för Barn som är ett barnbibliotek med Karin och barnen i
lördags. Då Eira behövde sova så läste jag för Kaan. Det blev många
bilderböcker, ett spel, pussel och en fin stund tillsammans. Kloka, älskade fina Kaan. Det blir bara roligare och finare för varje dag att vara hans moster.
