Inför morgondagen

Nu är jag hos brorsan i hufvudstaden och imorgon börjar jag på nytt jobb. Lite så där nervös som man var innan man skulle börja skolan, fast mindre. Känns lite overkligt. Borde packa upp nu och se över vad jag ska ha på mig imorgon. Min bror är bortrest så känns lite konstigt att vara hemma hos honom när han inte är här. Känns som om mitt liv tar en jättevändning lite snabbt, men det är roligt också!

Stockholm nästa!

Oj, det har gått snabbt men på måndag börjar jag projektanställning på sex månader och platsen är Stockholm. Blir till att bo hos min storebror till att börja med. Mycket nu, och till råga på allt så extrajobbar jag fram tills på söndag, så vila blir det nog första nästa helg. Men jag är så glad, så himla skoj det ska bli! Ibland går saker fort, men det känns väldigt roligt i alla fall för en gångs skull! Allt praktiskt kommer jag att hugga tag i så småningom, nu ska jag bara vara glad att det går bra för mig!

Kanske dags att uppdatera.

Oj, det har visst gått ett tag sen jag bloggade. Inte mycket nytt under solen hos mig. Jag ströjobbar på och söker mer relevanta jobb. Tar dagen som den kommer. Börjar nästan att vänja mig vid livet med ovisshet. Längtar till lördag för då kommer min älskade mamma hit till stan! Annars är det inte mycket roligheter på gång, men det är ju februari och ljuset börjar komma tillbaka sakta men säkert! Jag ignorerar det faktum att det kommer ännu mer snö nu och mer ska det bli inatt. Nu är det snart godnatt och imorgon nya tag och morgondagens och fredagens melodi blir som alltid "Friday I'm in Love"; lovsången till fredagen från the Cure.

Vad arg jag blir!

Jag läste precis en veckas gammal artikel på expressen.se från antifeministen Eva Sternberg, som fördömer att Birgitta Ohlsson blir minsiter när hon ska föda barn lagom till valet. Sternberg nämner inget om att Ohlssons man ska vara pappaledig och att de ska dela på föräldraledigheten. Sternberg är av åsikten att kvinnans plats är i hemmet. Läs och upprörs själva! Vad glad jag är att jag är uppväxt i ett relativt jämtställt hem. Det blev folk av mig med trots att min mamma arbetade heltid större delen av min uppväxt. Jag blir så trött på den feministiska backlashen. Vad är det antifeministerna är så rädda för? Att kön inte är en så stor sak och att könsrollerna kanske är socialt konstruerade i mångt och mycket och att vi alla först och främst är människor?

Perrong

Just nu känns mitt liv som om jag står på en perrong och väntar på nästa resa. Jag har precis avslutat studiedelen av mitt liv och är på väg att söka jobb inom ramen för min utbildning. Under tiden arbetar jag som timvikarie i hemtjänsten och trots att det var över ett år sen jag sist jobbade där känns det som om jag efter en vecka aldrig varit från stället. Jag vill utvecklas och gå vidare och lära mig saker hela tiden. Jag är övertygad om att jag kommer göra det också. Det känns bara som om jag borde vara mer driven. Hur blir jag det när jag som person är lite tillbakadragen?