Gasugn och lite andra vardagsbetraktelser

Någon som har erfarenhet av gasugn? Jag tycker det är urläskigt med min gasspis, drömmer ibland mardrömmar om gasläckor så jag har inte använt min ugn trots att jag bott här i 1,5 månad. Spisen gillar jag men att tända en ugn känns bara så läskigt. Jag vill ju baka och laga mat i ugnen också. Jag vet hur man gör teoretiskt men jag börjar få gasfobi. Får se om jag tar mod till mig sen ikväll och använder min ugn. Tvätt och kanske en promenad längs södra Årstaviken eller Vinterviken står på schemat och sen är denna helgen slut. Helgerna går så fort nu för tiden. Jag undrar om all lycka jag känner nu är tillfällig eller om jag faktiskt har hittat hem. Men åh vad livet känns bra.

Jag skrev om att häggen blommade i mitt förra inlägg, men tiden går fort. Jag såg igår att förra helgens sommarvärme har fått syrenerna att nästan blomma ut helt och det är bara 1,5 månad kvar till mitt livs första betalda semester. Jag längtar till Skåne och mina kära där. Längtar till Domsten och den välbekanta doften av tång och hav, mormors historier och att sova gott som man gör med havsluft i en gammal sommarstuga. Ser fram mot andra äventyr som båttur i Stockholms skärgård om en vecka om vädret är fint, Berlinresa i juli och andra roligheter. Sen vet jag inte riktigt vad hösten har att erbjuda än men tror att jag blir kvar i Stockholm.

Och bilder uteblir i detta inlägg också, min kamera är fortfarande hos bror min. Men jag vet inte om jag gör all grönska rättvisa med min enkla kamera. Jag bor i alla fall mycket trevligt i ett hus från 1910 i en av Stockholm äldsta förorter. Är som en liten stad 2 km från innerstaden.

Det kallas för livet

Inte så mycket skrivet här. Bilder lyser med sin frånvaro då min kamera fortfarande ligger hos min bror. Jag njuter av livet, jobbar på och har vant mig vid att bo i Stockholm sakta men säkert. Den värsta björkpollensäsongen är snart över och häggen har slagit ut i Midsommarkransen. Jag stannar upp och njuter för försommaren är nog den bästa tiden på året. En tid för annat än bloggande.

Läsning som berör mig

Idag stäckläste jag en 540 sidor relationsroman från 70-talet. Det var en stundtals obehaglig läsning, men boken "Maken" av Gun-Britt Sundström berörde mig djupt. Kanske för att jag kände igen mig i bokens huvudperson Martina, som älskar,velar och är till och från med sin ungdomskärlek Gustav under de 7 år som romanen utspelar sig. Det är inte vackert skildrat utan det är socialrealism a la 70-tal men ändå innerligt och äkta beskrivet om två människor som älskar varandra men som inte kan leva ihop. Visst är mycket av exteriören i boken saker jag inte kan förhålla mig till som 70-talets vänsterintellektuella kretsar i Stockholm. Men ändå så välbekant för mig som är barn till övervintrad rödvinsvänster.

Jag vet hur det är att vilja men inte kunna. Jag har själv legat och gråtit och aldrig mer velat se en kille som jag sedan har gått tillbaka till så många gånger precis så som Martina och Gustav gör i romanen. Jag har älskat och jag har varit besatt men ändå inte kunnat leva med honom och gått sönder när jag varit ifrån honom. Nu minns jag de glada minnen men boken fick mig också att obehagligt minnas all gråt, all ilska och svartsjukan som också var en del av mitt långa förhållande med min ungdomskärlek. Kanske är det så att den första riktiga kärleken aldrig riktigt lämnar en för jag kommer alltid på något vis att vara hans Anna även om vi numer är förbi det. De var med sorg men också oändlig lättnad att jag insåg att jag gått vidare. Så jag rekommenderar starkt att läsa "Maken" som är en klassiker.

Nu väntar Alex Schulmans "Skynda dig att älska" på nattduksbordet. Och den begynnande grönskan utanför mitt fönster ger mig en förnimmelse om att en sommar väntar på mig i ett vidunderligt vackert Stockholm med nya äventyr runt knuten.