Jullov

Så var det dags för det här årets arbetstagarjul. 3 semesterdagar  ger mig ledigt i 1,5 vecka.  Det ska bli så himla skönt. Jag jobbar dagarna mellan nyår och trettondagen endast. Sedan väntar mindre än en månads jobb innan det är dags för semester igen och då begär det av till Mexico med Johan. Ser så himla mycket fram emot nästa år alltså, och 30 år blir jag och ett maraton ska springas. Det känns faktiskt inte alls så farligt att fylla 30.

20-årsåldern har varit en berg-och dalbana. Mycket skoj var jag med om men jag är en helt annan person idag än den nyss fyllda 20-åriga tjej som för snart 10 år sen stod med nycklarna i handen på Hunnebergsgatan i Linköping på väg till sin första egna lya.

Något som alltid har vari med varje jul i mitt liv är min lilla tomte som jag fick min första jul 1984
då jag var 11 månader gammal. 29 år gammal blir han i år min lilla tomte.

Mormors änglar kommer också lysa i fönstret så som de gjort så länge jag kan minnas.

Mot maran

Då var man inne på andra veckan av typ 26 träningsveckor inför Stockholm Marathon 2014. Snön som kom i helgen smälter bort och vist gillar jag riktig vinter men föredrar ändå plusgrader och barmark när jag ska springa. Så nu är det att bli uthållig nog att klara av att springa ett maraton i slutet av maj som gäller. 

Förutom att jag springer mycket har jag hittat tillbaka till att läsa mycket. Av det kommer också en lust att vara kreativ och att skriva mer. Kanske återtar jag skrivandet jag kom in i förra hösten när jag gick en skrivarkurs. 

Så var det helt plötsligt två månader sen jag skrev senast

Det är i mitten av november och jag har inte skrivit på länge. Det har varit en fin höst, visst lider jag av mörkret men det finns ljus i tunneln. Bland annat en resa nästa år och annat roligt att se fram mot. 

November kan ändå vara rätt vackert mitt i allt det fula som bilderna nedan visar.

DN Sthlm Halvmarathon

Det gick helt ok igår på halvmaran. 1.52.10 blev tiden. En helt ok motionärstid tycker jag ändå och en förbättring med över 7 minuter sen Kungsholmen runt i maj. Det var väldigt trångt i början och det blev riktigt tungt från15 km då tröttheten kom, så jag tappade lite fart där. Nu ser jag fram mot nya utmaningar i mitt joggingliv och jag har anmält mig till Tjurruset i oktober. Sedan tror jag att jag ska börja planera vad jag ska ge mig på för distanser nästa år.

I eftermiddag smäller det för då är det dags för Stockholm halvmarathon

Då har man käkat en ordentlig frukost för i eftermiddag ska jag springa Stockholm halvmarathon. Det ska bli himla kul ( i alla fall efteråt). Tänk att jag som hatade att springa förr och knappt tog mig runt 2,5:an nu njuter av att springa och 2,5 kilometer ser jag som en uppvärmning. Jag är inte särskilt snabb men under det knappa år som jag sprungit regelbundet hr jag gjort stora framsteg. Idag hoppas jag att sommarens varma turer runt sjöarna och i Ursviks backiga spår ska ge resultat.

Jag har visst glömt bort min blogg

Inläggen är glesa på bloggen och det är mest för att jag inte riktigt vet vilken riktning den här bloggen ska ta.  Sen sist jag skrev så har jag blivit moster, vilket så klart är jätteroligt. Jag springer en del och nästa lördag är det Stockholms halvmarathon. Det ska bli kul att se hur långt all vårens och sommarens träning tar mig.

Sommarens läsning har gått upp och ned, men några bra böcker har hunnits med. Men först nu i veckan har jag fängslats så mycket av en bok så att jag stäckläst och det var när jag läste Torka aldrig Tårar utan Handskar del 3 - Döden av Jonas Gardell. Fantastisk bokserie och Tv-serie men nästan lite synd att TV-serien sändes förra hösten och sista boken gavs ut nu i sommar då jag egentligen föredrar att läsa böckerna först och se filmen sen. Nu blev det tvärtom men det gjorde inte så mycket i just det här fallet då det är Jonas Gardell som skrivit manus till TV-serien. Han kan verkligen skriva om utsatthet med så mycket kärlek och humor.  Nu ska jag försöka ställa mig i kö på bibblan  till Knasugårds sista Kamp som nyligen kom ut på svenska. Den bokserien är också sträckläsarromaner och värda all hyllning som de fått i media de senaste åren.

Funderingar

Det är kanske löjligt att känna prestationsångest över förväntningar på en bra sommar när man har det bra, men den känslan har dykt upp hos mig. Jag har har haft drygt två veckors härlig semester med resor till Skåne och London och tillbringar nu resten av semestern hemma som det ser ut nu. Ändå kan jag känna prestation att utnyttja dagen och göra saker även fast det bara är skönt att sova länge och ligga i Hagaparken på en filt med en bok som vi gjorde idag.

Så jag försöker att mota bort stressen att dagarna går så fort och prestationen att hitta på roliga saker och istället göra det jag behöver, vila. För det har varit mycket under våren och jag behöver ladda batterierna med att läsa, springa och bara ta hand om mig själv.

Skåne-stockholm och vidare mot London

Då sitter jag på tåget mot huvudstaden igen. Jag har haft en jättefin första semestervecka i Skåne. Vädret har varit fint och jag har kopplat av och till och med hunnit springa en del. Det stör mig något att det stressar mig lite att jag förmodligen inte kommer att packa ner springskorna till London då det tar onödigt med plats och att det är en storstadssemester. Men en veckas vila från löpningen borde ju inte göra så mycket även om jag nog är lite beroende. Igår sprang jag två mil och det gick hur bra helst. Underbar känsla när allt bara flyter på i ett jämnt lugnt tempo.

Det ska självfallet bli kul med London och att träffa brorsan lite. Kanske göra någon utflykt utanför stan med. Var i London i november 2010 men då var jag genomförkyld hela långhelgen som jag var där men hann med mycket ändå. Har en känsla att denna vistelse blir något lugnare. Var verkligen i behov av denna semester då våren varit rätt intensiv med flytt och annat.

Semester

Det är rätt tyst på min blogg då jag inte haft så mycket att skriva om på sistone. En veckas semester har passerat. Har varit i Skåne för bröllop utanför Båstad förrra helgen, besökt Ängelholm och stranden i Domsten, varit på Kullaberg och visat Johan Nimis. En dag i Köpenhamn hann vi också med. Nsta vecka bär det av till London.

Så var midsommar över

Midsommar i en jämtländsk by. Ljusa nätter, vacker blomster och tjocka katter.

Balkongen

Har planterat lite på balkongen så bilden visar hur fin min balkong är i kvällsol. Tror den här lägenheten blir riktigt mysig när vi fixat klart.

Halvmaran avklarad!

Jag klarade mitt mål att komma under två timmar på Kungsholmen runt. Gjorde nybörjarmisstaget att springa för snabbt i början så fanns inte mycket ork kvar de sista kilometerna då jag fick gå upp för en uppförsbacke och nästan gav upp vid 20 km. Men jag klarade det! Några fler långpass och att inte ha flytt utan hiss i benen hade nog gett mig en bättre tid. Men jag är nöjd med min första halvmara!

Vårblomma

Vad glad jag blir när jag ser scilla blomma utanför mitt fönster.

På måndag bor jag i min nya lägenhet. Vi har köpt en så fin tapet från Svenskt tenn som vi ska ha som bård i sovrummet. Estrid Ericsons elefanttryck finns nämligen som tapet sen en tid tillbaka. Den här färgen valde vi.

Att våga

Jag kom att tänka på rädsla och hur den så lätt tar ett grepp om mig. Ibland så är jag något av en katastroftänkare och när något är bra är jag dum nog att inte känna igen mig och bli rädd. Oftast gör jag det utan att vara medveten om att jag är rädd och orolig. Nu i veckan så ringde jag och var lite ledsen till mamma. Min kloka, fina mamma som naturligtvis träffade rätt på vad det var jag kände. Att jag blivit rädd för att jag har en förändring på gång och att jag inte riktigt känner igen mig hur det är att ha det riktigt bra i ett förhållande. För jag har det så bra och jag har träffat någon som jag känner är bra och rätt för mig.

Snart så bor jag ihop med min kille i vår nya lägenhet. Det är stort för mig och bakom den lilla oron finns lyckan. Och den ligger inte enbart i att ha träffat en fantastiskt fin människa som gör mig så himla glad utan framför allt ligger den i att jag börjar komma tillfreds med mig själv. Att jag vet att livet är bra även utanför ett förhållande. Jag har också hittat en ventil i löpningen och ägnar mig mer åt mina intressen och det jag tycker om att göra.

Återupptar improvisationsteatern

På onsdag ska jag börja en kurs i improvisationsteater igen. Ska bli roligt men det är också väldigt terapeutiskt. Jag lär mig om mina svaga och starka sidor och får använda fantasin. Jag vill också skriva mer, har fått tillbaka kreativiteten efter en lång vinter med dvala.

Flytt väntar om så där en 3,5 vecka så jag får nog också använda min tid till att börja packa och rensa. Förvånansvärt hur mycket skräp man kan få plats med på 30 kvadrat.

Premiärmilen

Vädret har inte varit det bästa för löpning senaste tiden.
0 grader och mulet var det när jag kom till Universitet för att delta i premiärmilen. Vid startsignalen tittade solen fram och värmde i ansiktet. Mjölksyran kom efter 7 km men jag kämpade på och sprang och pulsklockn visde en puls på
195, tror det är rätt nära max. Men strax innan 52 minuter hade gått sen start så var jag i mål.

Med tanke på att jag tränat löpning regelbundet sen oktober/november och att det varit vinter nästan hela tiden så är jag sjukt nöjd med att ha sprungit premiärmilen på 51.53 minuter. Ser fram mot att springa fler lopp framöver och när året är slut är målet att komma under 50 minuter på milen.

Ingen vår i sikte

Ja, då ska jag snart gå från jobbet och när jag tittar ut genom fönstret faller snöflingorna och ett vitt täcke har lagt sig på marken, Tar aldrig den här vintern slut? Vet att jag tjatar men jag är så trött på kyla, is och minusgrader.

Hallå våren - jag längtar efter dig!

Nej, nu måste väl istiden släppa taget om huvudstaden snart. Jag vill inte ha mer minusgrader utan jag vill ha detta! Så här fint blommade det på min gata förra året.

19 km löpning

Ja, det blev ett långt pass med vätskebälte och jacka i rosa i rätt långsamt tempo. Det längsta jag sprungit. Men vad jag längtar efter barmark utan isfläckar och att gruset ska vara borta. Nu är benen trötta och jag väntar på att min kille ska komma hem till mig efter nästan en vecka från varandra. Vad livet är bra i allt. Och ljuset, vad gott det gör mig. Nu går vi mot ljusare tider och vår!

Färgglad

Löparglädje. Så här färgglad kan man vara innan man beger sig ut på ett kyligt löppass en vardagskväll i mars.

Våren börjar nalkas

Trots att det var minusgrader så var det riktigt skönt i solen under mitt löppass idag. Jag hörde också fågelkvitter och kände lyckorus med endorfiner, marssol och en smula av vårkänsla. Men halt var det vid Vinterviken och runt vissa partier runt sjön Trekanten så fick kryssa mellan barnvagnarna och isfläckar. De sista kilometerna skrapade jag ihop i kvarteren där jag bor och där har snön börjat försvinna på trottoarerna. 8 kilometer löpning blev det totalt på en hyfsad tid med tanke på isbanan och den rätt kuperade banan från Trekanten upp till Aspudden  samt mördarbacken från Aspudden till Midsommarkransen. Och detta pass var bara uppvärmning för imorgon ska jag försöka mig på ett långpass.

Om 2 veckor är det dags för loppet premiärmilen på Djurgården och då hoppas jag hålla mig frisk och springa en mil för allt jag har. Min satsning, halvmaran  Kungsholmen runt i maj infaller några dagar efter min flytt, men jag hoppas att jag kan springa loppet ändå. Annars får jag anmäla mig till Stockholms halvmarathon i höst och  vem vet vad långdistansaren i mig vill utmana mig med när jag väl klarat att springa 2,1 mil?

Nu känner jag mig väl förtjänst att få krypa ihop i soffan med en bok.

Tankar en fredagskväll

Då ligger jag här och funderar igen. På något sätt är det som jag lärt mig älska löpning för det hjälper mot grubbel och gör mig närvarande.

I andra situationer är det svårare för mig att bara vara närvarande.  För mig har det samband med en rejäl rädsla för att känna mig ensam. Jag är inte rädd att vara ensam fysiskt, för det tycker jag är rätt skönt ibland då jag är en ganska introvert person som hämtar energi när jag är själv. Det är den ofrivilliga ensamheten, känslan av utanförskap som jag trots att jag vet att den inte är farlig, är rädd för. Det har som så för många andra med upplevelser av utfrysning  och mobbning att göra. Trots att jag sedan länge lämnat det bakom mig finns det kvar som ärr. Jag återkommer ofta till det i bloggen och jag tror att det är en ilska och en sorg jag bär på. Men jag tog mig vidare. Mycket tack vare att jag nog aldrig var så ensam som jag kände mig, för jag hade alltid min familj som älskade mig helt och fullt för att jag var just Anna.

Det jag skulle komma till är att jag har hittat det som är bra för mig och som får mig att känna mig stark  och det är något jag gör ensam. Att springa helt själv långt får mig att känna mig totalt närvarande i stunden. I helgen ska jag springa och låta endorfinerna få fritt utrymme.

Böcker

Jag har så många böcker som väntar på mig på nattygsbordet. Läser just nu Huset vid Flon av Kjell Johansson som utspelar sig i mina kvarter i Kransen. En helt annan befolkning än de hipsters som bor här nu. Men man ser en och annan A-lagare som hänger utanför Coop fortfarande så än är inte gentrifierigen helt 100% genomförd.

Men böckerna på nattygsbordet som jag ser mest fram att läsa är Torka aldrig Tårar utan handskar del 1 och 2 av min favorit Jonas Gardell. Jag såg tv-serien i höstas som baseras på böckerna och tårarna bara rann. Har en känsla av att böckerna kan gripa tag i mig ännu mer. Sedan väntar en skräckbok som Johan rekommenderat mig och en bok av Stig Dagerman som jag köpt på bokrean. Jag läste massa av Dagerman i mina sena tonår. Sedan så väntar jag på att Knausgårds sista del ska komma ut på svenska. Härligt att ha många läsupplevelser att se fram mot!

Sol igen och jag är hemma och sjuk

Idag hade jag nog inte sett så mycket av solen om jag hade varit på jobbet men ändå. Måste den vara framme när jag är hemma och kurerar mig?

Tänkte på hur mycket som hänt sedan den där dagen för två år sedan som jag skrev förra texten. Nu är jag mer i nuet och fram för allt så tycker jag mer om mig själv. Kändes lite utelämnande att publicera den texten då det var om något jobbigt jag själv varit med om.

Ännu en text från skrivarkursen

Uppgiften handlade om att skriva om en händelse, gärna  på liv och död som det stod i beskrivningen med en möjlig vändning.  Men det var läsaren som skulle avgöra vilken vändningen var så det skulle inte vara ett helt klart slut. Jag skrev om en dag för snart två år sen och hela texten är självupplevd. Detta visste dock inte mina karskamrater. Jag hade först tänkt skriva om mobbning och använda en del av mina egna upplevelser från min barndom. Men jag orkade inte och det kändes bättre att använda mig av mitt vuxna jag. Men här är i alla fall en text som handlar om att bli dumpad oväntat på ett mycket omoget sätt.

Utmaningen

Allt började egentligen söndagen innan. Hon kände det på sig efter att hon gråtande hade funderat på vad det egentligen var som hade hänt mellan dem.  På de tysta fraserna, de uteblivna samtalen, oron. Den var frätande och kändes in under huden.Hon ville leva med den hon var tillsammans med, känna att de hörde ihop och att det fanns en framtid.

Hon spenderade söndagskvällen helt ensam i sin lägenhet. Helgen hade varit intensiv. De hade lagat middag, promenerat runt på Mariaberget och pratat om framtiden. Han hade sagt att han behövde tid för sig själv, men hon hade inte lyssnat riktigt. Hon hade kämpat emot, sagt att hon inte ville vara ensam då hon var ledsen. Det kändes som hon hade en blodig klump i bröstet. Men på söndagseftermiddagen åkte hon hem till sig ändå och kände sig något gladare. Handlade nya gardiner till ett av fönstren. En ny matta till sovrummet. Det var första helgen i mars. Sent på söndagskvällen fick hon ett sms från honom. Han skrev att han hade ett behov av ensamhet ibland men att hon var söt och att han saknade henne bredvid sig när han skulle sova. Hon somnade med ett leende trots att hela dagen hade känts som en färd mellan hopp och förtvivlan. Men hon visste inte riktigt om hans doft på kudden innebar hopp eller förtvivlan.

Det var måndag morgon och det var kallt. Kylan riktigt bet i kinderna. Hon gick mot tunnelbanestationen, åkte röd linje mellan hemmet i Midsommarkransen och Slussen där hon bytte till den gröna linjen och steg av vid Odenplan. Ströläste en Metro och undrade varför det vanliga ”God morgon –smset” inte kommit. Hon Gick mot Dalagatan och ner mot Hälsingegatan och jobbet. Skickade iväg ett sms då hon inte kunde låta bli. Skrev ett gulligt intetsägande meddelande men son man ändå skulle svara på om man var artig, tänkte hon.Det plingade till direkt, men det var inte han. Det var istället storebror som frågade om hon ville gå på bio på kvällen och se ”Black Swan” på Grand på Sveavägen kl 18. Hon svarade:”Ja, gärna.  Ses där. Kram”.

Det var en lugn förmiddag på jobbet och för ovanlighetens skull hade hon inga möten. Hon började känna ångest. Hon tittade på mobilen och stängde av och på den mellan varven, men inget svar på det gulliga smset hon skickade från honom som hon kallade pojkvän. Hon försökte koncentrera sig på avtalet hon skrev på.  Men det gick inget vidare och tanken på att något kändes fel etsade sig fast. Han var alltid snabb med att smsa henne och hade det inte känts väldigt konstigt igår då de skildes åt? Hon motstod reflexen att vilja ringa honom på lunchen.  Gick och åt med kollegorna som vanligt. Maten smakade inte riktigt. Hon lämnade mobiltelefonen vid skrivbordet.  

Efter lunchen gick hon ner och hämtade gott kaffe i jobbets lite ”lyxigare” bryggkaffeautomat vid personalrestaurangen.Korridorerna kändes som att de tillhörde den statliga myndigheten hon arbetade på i sin statliga utformning. Hon gick upp för trapporna till sin avdelnings våning och till sin plats. Hon drack kaffet långsamt och svarade på några mail. Hon stängde av och på mobiltelefonen och sedan satte hon på den igen. Det kom upp då. Ett sms från honom. Hon undvek reflexen att inte läsa det utan såg orden direkt. Hon slutade att andas. Det kändes som att hon skulle förgås. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Ville bara fly, bort från allt. Bara försvinna från ytan. Det var som en total chock. Tårarna kunde inte hejdas trots det öppna kontorslandskapet. Hon försökte att kämpa med det gick inte. I smset stod det:

”Jag kan inte ses något mer. Jag mår inte bra. Du är bra, men vi kan inte ses mer. Snälla svara inte på det här smset. Jag vill inte behöva ringa polisen för att du ringer ner min telefon”.

Inget mer än det. Hon hade hela söndagskvällen ändå trott att allt skulle lösa sig att de skulle leva ihop och han hade sagt att han var kär bara ett dygn tidigare. Varför denna helomvändning? Hon kunde inte ge upp än. Han skulle inte få sista ordet men hon svarade inte direkt.

 Hon grät och den snälla lite äldre kollegan Anna kom fram till henne och undrade hur det var fatt. Hon berättade och förvånades över sin egen röst.
- Min pojkvän har gjort slut nu på ett sms.

- Men lilla gumman, vad säger du får hon till svar. Är det sant? Vilket svin!

  Hon grät och sa till kollegan att hon måste hem. 

Klockan är 14 på eftermiddagen. Det är första måndagen i mars. Hon tar jackan och går ner för trapporna och känner att receptionisttanten tittar på henne. Hon skyndar sig förbi receptionen och går ut mot gatan. Gråter hejdlöst och det svindlar i huvudet. Snurrar, men hon måste ge upp hon vet det men hon kämpar. Varför kunde han inte göra slut på riktigt? Ett sms som slutreplik efter ett helt år tillsammans, var hon inte värd bättre? Självkänslan hade fått sig en rejäl törn under året med honom. Hon vet inte vad som ska hända och hon vill höra av sig till honom men vågar inte. Inom sig vet hon att hon måste släppa taget så hon gör det utan att veta om det själv. Hon har ingen aning om vad som ska komma skall men det gör ont, men hon kan inte styra över någon annan. Det går inte. Hon kan inte. Hon kommer fram till tunnelbanestation. Fumlar efter SL-kortet. Hon råkar åka en station för långt med t-banan. Går som i trans hemåt och är tacksam att hon känner så få i huvudstaden för hon gråter högt. Kan inte hejda det. Hon har inte svarat på smset.

Det har gått två timmar och det går två till och det blir kväll. Hon har ringt brorsan och berättat men står fast vid att hon vill se bio med honom, att något ska vara som vanligt. Hon gråter på vägen till bion, men det är en tyst gråt utan tårar. Tankarna snurrar och det är ångest inom henne men hon har inte svarat honom trots att hon haft svårt att sluta kämpa. Hon kastas mellan sorgen över att deras relation inte var värd mer än ett kallt sms som slut i hans värld och ilskan över hans respektlösa behandling av henne.  Det är chock att det tar slut just idag och hon som ville kämpa, som inte ger upp i första försöket. Tunnelbanan närmar sig stationen Rådmansgatan och bion. Hon går upp för rulltrappan, går ut på gatan och korsar övergångstället mot bion.  Hon går in i foajén och får syn på storebror. Hon har fortfarande inte svarat.

Söndag igen

Så skiner solen genom mina persienner och själv ligger jag inne förkyld och eländig med en stor kopp te vid min sida. Duktig anställd man är som blir sjuk på en helg. Skönt ändå att inte få någon karensdag i dessa flyttider. Ska nog ändå gå upp och se om jag orkar röja lite i min kvart sen är tvättstugan inbokad. Längtar verkligen tills jag bor större.

Text till första kurstillfället

En oväntad händelse 

Jag gick från jobbet på Valhallavägen till Fältöversten där jag stannade för att äta. Jag fick i mig skräpmat. Jag funderade över varför jag en trött, förkyld torsdagskväll hade anmält mig till en skrivarkurs. Nåja, jag gick ner i tunnelbanan och tog den röda linjen till T-centralen där jag bytte till grön och steg så småningom av vid resans slutstation, Rådmansgatan. Promenerade till kurslokalen och var lite sen som vanligt. Jag kände mig därför en aning stressad.

Jag kom fram till lokalen, gick upp för de två trapporna och öppnade dörren.

 Till min förvåning upptäckte jag att jag var den enda i lokalen som inte var en känd författare. Jag måste ha råkat anmäla mig till den mest avancerade kursen i författarskap för giganter såsom Knausgård och andra genier. Jag tänkte att detta måste vara en hemlig klubb och inte en skrivarkurs för nybörjare. Jag måste ha hamnat helt fel. Jag andades in och ut snabbt. Vad skulle jag göra för att inte avslöja att jag var en vanlig 28-årig tjej som bara ville göra något kreativt på fritiden? Ångesten steg och jag inser att jag måste agera när ledaren plötsligt talar till mig och frågar vem jag är. Ledaren är ingen vanlig lärare utan det är den kända författaren tillika akademiledamoten Kerstin Ekman.  Så jag svarar henne:

- Jag är Anna och jag har anmält mig till den här kursen för jag vill komma åt det oväntade.

Ingen säger något. Det uppstår en total tystnad i rummet i ett par sekunder som känns som en evighet innan min bänkgranne, Karl Ove Knausgård tar till orda som nästa person att presentera sig:

- Jag heter   Karl Ove och jag vill göra något annat än att vara i en kamp.

Så fort han sagt de orden så rann ångesten av mig och jag blev övertygad om att jag ändå skulle klara av kursen. Jag var inte en känd författare, inte någon författare över taget, men jag kände att jag skulle få utlopp för min kreativitet under några vardagskvällar under en mörk höst.

Ännu en text från kursen

Den här uppgiften handlade om att på 1-3 sidor skriva om det okända, om en känd person så som vi aldrig sett denne förr. Mitt bidrag blev detta:


Det okända

Det var en sen mörk kväll i ett land långt borta i sagornas värld. I ett litet hus långt borta mitt ien vacker dal mellan spretiga kullar satt en liten björn ensam och tänkte i sitt vardagsrum. Det var mörkt i huset, endast mysbelysningen lyste i vardagsrummet. Allt annat var nedsläckt.

Han satt i en stor gammal sliten öronlappad fåtölj med benen uppe på en pall med en cigarr och ett glas whiskey som sällskap och tittade in i en öppen spis som sprakade. Whiskeyglaset stod på ett litet bord som var täckt med en vit broderad duk. Ungarna och frun sov gott i sina rum och han hade en ovanlig stund för sig själv, ändå så kände han hur det kröp under skinnet. Vad var det egentligen som gjorde att han umgicks med så tråkiga människor? Han störde sig på folk hela tiden, särskilt på sin granne och nervösa lilla kompis Skutt. Han kände också en glödande irritation till sin andra polare, Skalman, den lilla mensanörden med sin mat- och sovklocka. Sköldpaddan var bara så irriterande. Han blev alldeles röd när han tänkte på hur mycket han hatade fåntratten med klockan. Han kände hur ilskan steg när han tänkte på grannarna som betraktade honom som en slags vän. Han kände att han ville skada dem. Han tog upp telefonen och ringde ett samtal:

- Ja, det är Beata högst upp på kullen, svarade en sömndrucken gammal dam.

– Hej farmor. Har du fixat mer honung som jag bad dig om?

– Hej, gubben. Vad sent du ringer. Jag hade precis somnat. Det är på gång, men kom och hämta i övermorgon. Jansson har varit sjuk så jag har inte hunnit koka idag.

– Va! du lovade! du vet att jag ska träffa Vargen imorgon och då behöver jag förstärkning. Jag har bara en liten burk kvar, kved han till sin farmor.

– Jag fixar så snabbt jag kan, sa farmor nervöst.

– Gör så, jag ringer imorgon. Och då ska det vara på gång. Annars så blir jag arg!

– Jag ska fixa. Jag lovar. Hej då gubben, nu måste jag titta till lilla Jansson, avslutade farmor lite nervöst.

– Hej då.

Det klickade till när han la på luren. Han tog fram den lilla burken med dunderhonung ur den lilla fickan på de blå byxorna. Tog ett smakprov och kände styrkan växa i armarna, benen och fram för allt i hjärnan.

Han släckte elden i den öppna spisen och smög sedan ut ur huset och begav sig mot grannarna, familjen Skutt. Nu skulle det ske tänkte han. Han var så arg och honungen borde räcka en liten stund så att han skulle kunna förstora hela familjens Skutts morotsodling. Han kände nämligen hur hatet vällde i honom mot den lilla veganfamiljen och deras morotsodlingar. Så han samlade all kraft honungen gav när han kom fram till Skutts lilla hus. Han förstörde landet på en sekund. Drog upp alla morötterna och kastade bort dem så de mosades alldeles. Han skrattade ett tyst hånfullt skratt när han smög bort från sitt dåd. Inte en själ syntes till i dalen då alla sov. Han tog upp mobilen och slog numret till Vargen. Nu jäklar skulle det bli bus av tänkte han.

Text från skrivarkursen

Uppgiften var att beskriva en möbel eller ett föremål i en välkänd miljö. Jag skrev då denna text:

Mormors gungstol

I ett gammal gult sommarhus med halmtak i nordvästra Skåne finns en veranda. Verandan har stora fönster med Mårbackapelargoner som vissnat lite då den gamla damen som bor i sommarhuset inte riktigt längre orkar med att sköta om praktiska detaljer och hemtjänsten glömmer att vattna. Ägarinnans dotter kommer varje söndag och då vattnas blommorna och det praktiska fixas till. Men när det är soliga dagar så vissnar blommorna något mellan de glesa vattningarna. Det var länge sedan någon tvättade verandans fönster och de är smutsiga och märkta av närheten till Öresund genom saltfläckar och smuts från regn och fåglar.  Tittar man ut från verandan kan man skymta Öresund och Danmark mellan grannens trädgård och stora hus framför.

Precis vid ett fönster mot ett köksbord står en gammal gungstol på ett trägolv. En radio står på ett bord precis vid gungstolen och rösterna från P1 sprids i rummet.  Det knarrar lite i trägolvet när någon sitter i stolen. Gungstolen är av en gammeldags variant med stora medar och den är gjord av trä. Den är svart med vitaktigt snirkligt mönster runt stolsryggen. Färgen har flagnat något. På sitsen finns en dyna i lapptäckstyg som den gamla damen sytt innan hon fick för dålig syn. Medarna är av järn och de är stabila och väl gungade under årens lopp. Dynan av lapptäckstyg är blå och mönstret är konstnärligt utformat då husets ägare varit verksam som tecknare.

Gungstolen är antik och inköptes begagnad på 50-talet. Den är säkert nästan 100 år gammal och många har gungat i den innan den kom till tecknardamens ägo. För 20 år sedan var gungstolen väldigt populär hos den gamla damens barnbarn. De brukade gunga och leka med den så fort inte mormor 

satt där.  Nu är barnbarnen vuxna och hinner inte komma och hälsa på så ofta då de bor många mil från Skåne och har fullt upp med sina egna liv. Deras mormor är rörelsehindrad och sitter numer nästan alltid i gungstolen där hon funderar över vad som händer i världen när hon hör P1:s nyheter. Hon har svårt att se men hörseln och minnet är det inget fel på.

Gungstolen fungerar bra och den är bekväm och ibland under eftermiddagen under gungandet slumrar den gamla damen till när lyssnat på nyheterna och följetongerna i radion och försökt att med den allt mer sviktande synen läsa rubrikerna i Dagens Nyheter. Ibland tar hon upp telefonen för att ringa något av barnbarnen för att höra om de följt med i världshändelserna. I telefonen  kan barnbarnen höra hur mormor gungar i stolen och kan då se mormor framför sig. De ser hur hon sitter i gungstolen och hur hon satt där också när de var barn. Från gungstolen har oändligt många historier berättats under regniga sommareftermiddagar med besökande sommarlovslediga barnbarn.

Idag är det söndag och snart kommer barnbarnens mamma tillika den gamla damens dotter på besök. Då vattnas pelargonerna och en kopp kaffe och ett wienerbröd intas och damen berättar vad som hänt för sin dotter som fixar det praktiska i köket som hemtjänsten inte hinner med.

Inställt långpass

De senaste veckorna har helgens höjdpunkt varit ett långpass löpning som var som längst 18 km förra lördagen. Att springa i rätt långsamt tempo i över 1,5 h har varit mediterande. I helgen blir det ingen löpning på grund av förkylning. Har åkt på en rätt lindrig förkylning så den hindrar mig nog inte mer än att jag inte kan träna. Syster kommer på besök i eftermiddag så jag tror att det här blir en rätt bra helg ändå.

Då var det klart!

Mitt liv i en andrahandsetta är snart bara ett minne. För i ondags skrev jag på handlingarna för min och min killes nya lägenhet. Jag ska bli sambo och bostadsrättsinnehavare. Ibland går det snabbt i vändningarna.

Jag har trivts bra i Kransen men nu är det dags att vidga mina vyer och flytta.

Blev visst ingen regelbundenhet

Det blev visst inte ett så regelbundet bloggande som jag tänkte mig. Inte mycket nytt mer än att veckorna skyndar förbi. Hemnetknarkar en del och längtar eftet barmark och vår. Nu inleds helgen med lite simning.

Rimfrost

Så här fin var min gård en morgon då jag var lite sen till jobbet. Kallt, men vackert. Men nu ska det nog bli lite mildare och jag hoppas att kunna springa lite nästa vecka igen om knäet tillåter.

Skrivande

Jag funderar på om jag ska publicera några av mina texter från höstens skrivarkurs här. Har en blogglust just nu. Jag kom under den kursen fram till att det blir bra när jag skriver om mitt eget liv och att när jag försöker vara rolig blir det mest raljerande. Ibland alltså kul, men då och då på gränsen till buskis. Lite Pinsamt. Men när jag skriver utlämnande så tror jag att jag hittar känslan. Så jag fortsätter blogga om mig, mina tankar och det jag funderar på.

Fredag igen

Ibland är jag rädd för att vara ensam. Kanske för att det påminner mig om åren då jag var utfryst och mobbad under mellan- och högstadiet.

Men ikväll efter att ha inlett helgen med ett spinningpass så ska det bli rätt skönt att rå om mig själv. Imorse däremot kändes det tråkigt med en fredagskväll utan planer. Men nu efter att ha rensat hjärnan så har tankarna helt ändrat fokus.

Har känt mig så trött senaste veckan, men idag hann jag med min deadline på jobbet med god marginal så känns väldigt välförtjänt med helg nu.

Nörderi

Jag har inte skrivit någonting på jättelänge, men idag tänkte jag att jag skulle hosta upp bloggen igen. Vad är nytt sen sist då? Inte mycket mer än att löpningen intensifierats fram till det tog stopp i söndags då knäet bråkade med mig. Men stretch och  alternativträning ett tag så är jag nog snart på banan igen. Lockar inte heller direkt att springa i polarvintern som Stockholm drabbats av sista veckorna, så ikväll blev det Friskis och ett pass skivstång (bodypump) istället. 

Löpning är mitt nya nörderi. Jag läser allt om det på diverse bloggar och forum. Jag tänker komma tillbaka så fort knäet fått vila lite. Har fastnat helt. Roligt med ett nytt nördintresse mer än böcker och improteater. Improteatern får som sagt vila lite men tror inte det blir en jättelång vila. Böcker och läsning har alltid varit ett av mina största intressen och det finns så klart kvar. 

Jag är också väldigt kär, och det är tokigt hur någon jag inte visste om för ett halvår sen har tagit in sig in på första plats i hjärtat. Tokigt, men bra. Bättre än bäst!