Det okända
Det var en sen mörk kväll i ett land långt borta i sagornas värld. I ett litet hus långt borta mitt ien vacker dal mellan spretiga kullar satt en liten björn ensam och tänkte i sitt vardagsrum. Det var mörkt i huset, endast mysbelysningen lyste i vardagsrummet. Allt annat var nedsläckt.
Han satt i en stor gammal sliten öronlappad fåtölj med benen uppe på en pall med en cigarr och ett glas whiskey som sällskap och tittade in i en öppen spis som sprakade. Whiskeyglaset stod på ett litet bord som var täckt med en vit broderad duk. Ungarna och frun sov gott i sina rum och han hade en ovanlig stund för sig själv, ändå så kände han hur det kröp under skinnet. Vad var det egentligen som gjorde att han umgicks med så tråkiga människor? Han störde sig på folk hela tiden, särskilt på sin granne och nervösa lilla kompis Skutt. Han kände också en glödande irritation till sin andra polare, Skalman, den lilla mensanörden med sin mat- och sovklocka. Sköldpaddan var bara så irriterande. Han blev alldeles röd när han tänkte på hur mycket han hatade fåntratten med klockan. Han kände hur ilskan steg när han tänkte på grannarna som betraktade honom som en slags vän. Han kände att han ville skada dem. Han tog upp telefonen och ringde ett samtal:
- Ja, det är Beata högst upp på kullen, svarade en sömndrucken gammal dam.
– Hej farmor. Har du fixat mer honung som jag bad dig om?
– Hej, gubben. Vad sent du ringer. Jag hade precis somnat. Det är på gång, men kom och hämta i övermorgon. Jansson har varit sjuk så jag har inte hunnit koka idag.
– Va! du lovade! du vet att jag ska träffa Vargen imorgon och då behöver jag förstärkning. Jag har bara en liten burk kvar, kved han till sin farmor.
– Jag fixar så snabbt jag kan, sa farmor nervöst.
– Gör så, jag ringer imorgon. Och då ska det vara på gång. Annars så blir jag arg!
– Jag ska fixa. Jag lovar. Hej då gubben, nu måste jag titta till lilla Jansson, avslutade farmor lite nervöst.
Han satt i en stor gammal sliten öronlappad fåtölj med benen uppe på en pall med en cigarr och ett glas whiskey som sällskap och tittade in i en öppen spis som sprakade. Whiskeyglaset stod på ett litet bord som var täckt med en vit broderad duk. Ungarna och frun sov gott i sina rum och han hade en ovanlig stund för sig själv, ändå så kände han hur det kröp under skinnet. Vad var det egentligen som gjorde att han umgicks med så tråkiga människor? Han störde sig på folk hela tiden, särskilt på sin granne och nervösa lilla kompis Skutt. Han kände också en glödande irritation till sin andra polare, Skalman, den lilla mensanörden med sin mat- och sovklocka. Sköldpaddan var bara så irriterande. Han blev alldeles röd när han tänkte på hur mycket han hatade fåntratten med klockan. Han kände hur ilskan steg när han tänkte på grannarna som betraktade honom som en slags vän. Han kände att han ville skada dem. Han tog upp telefonen och ringde ett samtal:
- Ja, det är Beata högst upp på kullen, svarade en sömndrucken gammal dam.
– Hej farmor. Har du fixat mer honung som jag bad dig om?
– Hej, gubben. Vad sent du ringer. Jag hade precis somnat. Det är på gång, men kom och hämta i övermorgon. Jansson har varit sjuk så jag har inte hunnit koka idag.
– Va! du lovade! du vet att jag ska träffa Vargen imorgon och då behöver jag förstärkning. Jag har bara en liten burk kvar, kved han till sin farmor.
– Jag fixar så snabbt jag kan, sa farmor nervöst.
– Gör så, jag ringer imorgon. Och då ska det vara på gång. Annars så blir jag arg!
– Jag ska fixa. Jag lovar. Hej då gubben, nu måste jag titta till lilla Jansson, avslutade farmor lite nervöst.
– Hej då.
Det klickade till när han la på luren. Han tog fram den lilla burken med dunderhonung ur den lilla fickan på de blå byxorna. Tog ett smakprov och kände styrkan växa i armarna, benen och fram för allt i hjärnan.
Han släckte elden i den öppna spisen och smög sedan ut ur huset och begav sig mot grannarna, familjen Skutt. Nu skulle det ske tänkte han. Han var så arg och honungen borde räcka en liten stund så att han skulle kunna förstora hela familjens Skutts morotsodling. Han kände nämligen hur hatet vällde i honom mot den lilla veganfamiljen och deras morotsodlingar. Så han samlade all kraft honungen gav när han kom fram till Skutts lilla hus. Han förstörde landet på en sekund. Drog upp alla morötterna och kastade bort dem så de mosades alldeles. Han skrattade ett tyst hånfullt skratt när han smög bort från sitt dåd. Inte en själ syntes till i dalen då alla sov. Han tog upp mobilen och slog numret till Vargen. Nu jäklar skulle det bli bus av tänkte han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar