Ännu en text från skrivarkursen

Uppgiften handlade om att skriva om en händelse, gärna  på liv och död som det stod i beskrivningen med en möjlig vändning.  Men det var läsaren som skulle avgöra vilken vändningen var så det skulle inte vara ett helt klart slut. Jag skrev om en dag för snart två år sen och hela texten är självupplevd. Detta visste dock inte mina karskamrater. Jag hade först tänkt skriva om mobbning och använda en del av mina egna upplevelser från min barndom. Men jag orkade inte och det kändes bättre att använda mig av mitt vuxna jag. Men här är i alla fall en text som handlar om att bli dumpad oväntat på ett mycket omoget sätt.

Utmaningen

Allt började egentligen söndagen innan. Hon kände det på sig efter att hon gråtande hade funderat på vad det egentligen var som hade hänt mellan dem.  På de tysta fraserna, de uteblivna samtalen, oron. Den var frätande och kändes in under huden.Hon ville leva med den hon var tillsammans med, känna att de hörde ihop och att det fanns en framtid.

Hon spenderade söndagskvällen helt ensam i sin lägenhet. Helgen hade varit intensiv. De hade lagat middag, promenerat runt på Mariaberget och pratat om framtiden. Han hade sagt att han behövde tid för sig själv, men hon hade inte lyssnat riktigt. Hon hade kämpat emot, sagt att hon inte ville vara ensam då hon var ledsen. Det kändes som hon hade en blodig klump i bröstet. Men på söndagseftermiddagen åkte hon hem till sig ändå och kände sig något gladare. Handlade nya gardiner till ett av fönstren. En ny matta till sovrummet. Det var första helgen i mars. Sent på söndagskvällen fick hon ett sms från honom. Han skrev att han hade ett behov av ensamhet ibland men att hon var söt och att han saknade henne bredvid sig när han skulle sova. Hon somnade med ett leende trots att hela dagen hade känts som en färd mellan hopp och förtvivlan. Men hon visste inte riktigt om hans doft på kudden innebar hopp eller förtvivlan.

Det var måndag morgon och det var kallt. Kylan riktigt bet i kinderna. Hon gick mot tunnelbanestationen, åkte röd linje mellan hemmet i Midsommarkransen och Slussen där hon bytte till den gröna linjen och steg av vid Odenplan. Ströläste en Metro och undrade varför det vanliga ”God morgon –smset” inte kommit. Hon Gick mot Dalagatan och ner mot Hälsingegatan och jobbet. Skickade iväg ett sms då hon inte kunde låta bli. Skrev ett gulligt intetsägande meddelande men son man ändå skulle svara på om man var artig, tänkte hon.Det plingade till direkt, men det var inte han. Det var istället storebror som frågade om hon ville gå på bio på kvällen och se ”Black Swan” på Grand på Sveavägen kl 18. Hon svarade:”Ja, gärna.  Ses där. Kram”.

Det var en lugn förmiddag på jobbet och för ovanlighetens skull hade hon inga möten. Hon började känna ångest. Hon tittade på mobilen och stängde av och på den mellan varven, men inget svar på det gulliga smset hon skickade från honom som hon kallade pojkvän. Hon försökte koncentrera sig på avtalet hon skrev på.  Men det gick inget vidare och tanken på att något kändes fel etsade sig fast. Han var alltid snabb med att smsa henne och hade det inte känts väldigt konstigt igår då de skildes åt? Hon motstod reflexen att vilja ringa honom på lunchen.  Gick och åt med kollegorna som vanligt. Maten smakade inte riktigt. Hon lämnade mobiltelefonen vid skrivbordet.  

Efter lunchen gick hon ner och hämtade gott kaffe i jobbets lite ”lyxigare” bryggkaffeautomat vid personalrestaurangen.Korridorerna kändes som att de tillhörde den statliga myndigheten hon arbetade på i sin statliga utformning. Hon gick upp för trapporna till sin avdelnings våning och till sin plats. Hon drack kaffet långsamt och svarade på några mail. Hon stängde av och på mobiltelefonen och sedan satte hon på den igen. Det kom upp då. Ett sms från honom. Hon undvek reflexen att inte läsa det utan såg orden direkt. Hon slutade att andas. Det kändes som att hon skulle förgås. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Ville bara fly, bort från allt. Bara försvinna från ytan. Det var som en total chock. Tårarna kunde inte hejdas trots det öppna kontorslandskapet. Hon försökte att kämpa med det gick inte. I smset stod det:

”Jag kan inte ses något mer. Jag mår inte bra. Du är bra, men vi kan inte ses mer. Snälla svara inte på det här smset. Jag vill inte behöva ringa polisen för att du ringer ner min telefon”.

Inget mer än det. Hon hade hela söndagskvällen ändå trott att allt skulle lösa sig att de skulle leva ihop och han hade sagt att han var kär bara ett dygn tidigare. Varför denna helomvändning? Hon kunde inte ge upp än. Han skulle inte få sista ordet men hon svarade inte direkt.

 Hon grät och den snälla lite äldre kollegan Anna kom fram till henne och undrade hur det var fatt. Hon berättade och förvånades över sin egen röst.
- Min pojkvän har gjort slut nu på ett sms.

- Men lilla gumman, vad säger du får hon till svar. Är det sant? Vilket svin!

  Hon grät och sa till kollegan att hon måste hem. 

Klockan är 14 på eftermiddagen. Det är första måndagen i mars. Hon tar jackan och går ner för trapporna och känner att receptionisttanten tittar på henne. Hon skyndar sig förbi receptionen och går ut mot gatan. Gråter hejdlöst och det svindlar i huvudet. Snurrar, men hon måste ge upp hon vet det men hon kämpar. Varför kunde han inte göra slut på riktigt? Ett sms som slutreplik efter ett helt år tillsammans, var hon inte värd bättre? Självkänslan hade fått sig en rejäl törn under året med honom. Hon vet inte vad som ska hända och hon vill höra av sig till honom men vågar inte. Inom sig vet hon att hon måste släppa taget så hon gör det utan att veta om det själv. Hon har ingen aning om vad som ska komma skall men det gör ont, men hon kan inte styra över någon annan. Det går inte. Hon kan inte. Hon kommer fram till tunnelbanestation. Fumlar efter SL-kortet. Hon råkar åka en station för långt med t-banan. Går som i trans hemåt och är tacksam att hon känner så få i huvudstaden för hon gråter högt. Kan inte hejda det. Hon har inte svarat på smset.

Det har gått två timmar och det går två till och det blir kväll. Hon har ringt brorsan och berättat men står fast vid att hon vill se bio med honom, att något ska vara som vanligt. Hon gråter på vägen till bion, men det är en tyst gråt utan tårar. Tankarna snurrar och det är ångest inom henne men hon har inte svarat honom trots att hon haft svårt att sluta kämpa. Hon kastas mellan sorgen över att deras relation inte var värd mer än ett kallt sms som slut i hans värld och ilskan över hans respektlösa behandling av henne.  Det är chock att det tar slut just idag och hon som ville kämpa, som inte ger upp i första försöket. Tunnelbanan närmar sig stationen Rådmansgatan och bion. Hon går upp för rulltrappan, går ut på gatan och korsar övergångstället mot bion.  Hon går in i foajén och får syn på storebror. Hon har fortfarande inte svarat.