Sol igen och jag är hemma och sjuk

Idag hade jag nog inte sett så mycket av solen om jag hade varit på jobbet men ändå. Måste den vara framme när jag är hemma och kurerar mig?

Tänkte på hur mycket som hänt sedan den där dagen för två år sedan som jag skrev förra texten. Nu är jag mer i nuet och fram för allt så tycker jag mer om mig själv. Kändes lite utelämnande att publicera den texten då det var om något jobbigt jag själv varit med om.

Ännu en text från skrivarkursen

Uppgiften handlade om att skriva om en händelse, gärna  på liv och död som det stod i beskrivningen med en möjlig vändning.  Men det var läsaren som skulle avgöra vilken vändningen var så det skulle inte vara ett helt klart slut. Jag skrev om en dag för snart två år sen och hela texten är självupplevd. Detta visste dock inte mina karskamrater. Jag hade först tänkt skriva om mobbning och använda en del av mina egna upplevelser från min barndom. Men jag orkade inte och det kändes bättre att använda mig av mitt vuxna jag. Men här är i alla fall en text som handlar om att bli dumpad oväntat på ett mycket omoget sätt.

Utmaningen

Allt började egentligen söndagen innan. Hon kände det på sig efter att hon gråtande hade funderat på vad det egentligen var som hade hänt mellan dem.  På de tysta fraserna, de uteblivna samtalen, oron. Den var frätande och kändes in under huden.Hon ville leva med den hon var tillsammans med, känna att de hörde ihop och att det fanns en framtid.

Hon spenderade söndagskvällen helt ensam i sin lägenhet. Helgen hade varit intensiv. De hade lagat middag, promenerat runt på Mariaberget och pratat om framtiden. Han hade sagt att han behövde tid för sig själv, men hon hade inte lyssnat riktigt. Hon hade kämpat emot, sagt att hon inte ville vara ensam då hon var ledsen. Det kändes som hon hade en blodig klump i bröstet. Men på söndagseftermiddagen åkte hon hem till sig ändå och kände sig något gladare. Handlade nya gardiner till ett av fönstren. En ny matta till sovrummet. Det var första helgen i mars. Sent på söndagskvällen fick hon ett sms från honom. Han skrev att han hade ett behov av ensamhet ibland men att hon var söt och att han saknade henne bredvid sig när han skulle sova. Hon somnade med ett leende trots att hela dagen hade känts som en färd mellan hopp och förtvivlan. Men hon visste inte riktigt om hans doft på kudden innebar hopp eller förtvivlan.

Det var måndag morgon och det var kallt. Kylan riktigt bet i kinderna. Hon gick mot tunnelbanestationen, åkte röd linje mellan hemmet i Midsommarkransen och Slussen där hon bytte till den gröna linjen och steg av vid Odenplan. Ströläste en Metro och undrade varför det vanliga ”God morgon –smset” inte kommit. Hon Gick mot Dalagatan och ner mot Hälsingegatan och jobbet. Skickade iväg ett sms då hon inte kunde låta bli. Skrev ett gulligt intetsägande meddelande men son man ändå skulle svara på om man var artig, tänkte hon.Det plingade till direkt, men det var inte han. Det var istället storebror som frågade om hon ville gå på bio på kvällen och se ”Black Swan” på Grand på Sveavägen kl 18. Hon svarade:”Ja, gärna.  Ses där. Kram”.

Det var en lugn förmiddag på jobbet och för ovanlighetens skull hade hon inga möten. Hon började känna ångest. Hon tittade på mobilen och stängde av och på den mellan varven, men inget svar på det gulliga smset hon skickade från honom som hon kallade pojkvän. Hon försökte koncentrera sig på avtalet hon skrev på.  Men det gick inget vidare och tanken på att något kändes fel etsade sig fast. Han var alltid snabb med att smsa henne och hade det inte känts väldigt konstigt igår då de skildes åt? Hon motstod reflexen att vilja ringa honom på lunchen.  Gick och åt med kollegorna som vanligt. Maten smakade inte riktigt. Hon lämnade mobiltelefonen vid skrivbordet.  

Efter lunchen gick hon ner och hämtade gott kaffe i jobbets lite ”lyxigare” bryggkaffeautomat vid personalrestaurangen.Korridorerna kändes som att de tillhörde den statliga myndigheten hon arbetade på i sin statliga utformning. Hon gick upp för trapporna till sin avdelnings våning och till sin plats. Hon drack kaffet långsamt och svarade på några mail. Hon stängde av och på mobiltelefonen och sedan satte hon på den igen. Det kom upp då. Ett sms från honom. Hon undvek reflexen att inte läsa det utan såg orden direkt. Hon slutade att andas. Det kändes som att hon skulle förgås. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Ville bara fly, bort från allt. Bara försvinna från ytan. Det var som en total chock. Tårarna kunde inte hejdas trots det öppna kontorslandskapet. Hon försökte att kämpa med det gick inte. I smset stod det:

”Jag kan inte ses något mer. Jag mår inte bra. Du är bra, men vi kan inte ses mer. Snälla svara inte på det här smset. Jag vill inte behöva ringa polisen för att du ringer ner min telefon”.

Inget mer än det. Hon hade hela söndagskvällen ändå trott att allt skulle lösa sig att de skulle leva ihop och han hade sagt att han var kär bara ett dygn tidigare. Varför denna helomvändning? Hon kunde inte ge upp än. Han skulle inte få sista ordet men hon svarade inte direkt.

 Hon grät och den snälla lite äldre kollegan Anna kom fram till henne och undrade hur det var fatt. Hon berättade och förvånades över sin egen röst.
- Min pojkvän har gjort slut nu på ett sms.

- Men lilla gumman, vad säger du får hon till svar. Är det sant? Vilket svin!

  Hon grät och sa till kollegan att hon måste hem. 

Klockan är 14 på eftermiddagen. Det är första måndagen i mars. Hon tar jackan och går ner för trapporna och känner att receptionisttanten tittar på henne. Hon skyndar sig förbi receptionen och går ut mot gatan. Gråter hejdlöst och det svindlar i huvudet. Snurrar, men hon måste ge upp hon vet det men hon kämpar. Varför kunde han inte göra slut på riktigt? Ett sms som slutreplik efter ett helt år tillsammans, var hon inte värd bättre? Självkänslan hade fått sig en rejäl törn under året med honom. Hon vet inte vad som ska hända och hon vill höra av sig till honom men vågar inte. Inom sig vet hon att hon måste släppa taget så hon gör det utan att veta om det själv. Hon har ingen aning om vad som ska komma skall men det gör ont, men hon kan inte styra över någon annan. Det går inte. Hon kan inte. Hon kommer fram till tunnelbanestation. Fumlar efter SL-kortet. Hon råkar åka en station för långt med t-banan. Går som i trans hemåt och är tacksam att hon känner så få i huvudstaden för hon gråter högt. Kan inte hejda det. Hon har inte svarat på smset.

Det har gått två timmar och det går två till och det blir kväll. Hon har ringt brorsan och berättat men står fast vid att hon vill se bio med honom, att något ska vara som vanligt. Hon gråter på vägen till bion, men det är en tyst gråt utan tårar. Tankarna snurrar och det är ångest inom henne men hon har inte svarat honom trots att hon haft svårt att sluta kämpa. Hon kastas mellan sorgen över att deras relation inte var värd mer än ett kallt sms som slut i hans värld och ilskan över hans respektlösa behandling av henne.  Det är chock att det tar slut just idag och hon som ville kämpa, som inte ger upp i första försöket. Tunnelbanan närmar sig stationen Rådmansgatan och bion. Hon går upp för rulltrappan, går ut på gatan och korsar övergångstället mot bion.  Hon går in i foajén och får syn på storebror. Hon har fortfarande inte svarat.

Söndag igen

Så skiner solen genom mina persienner och själv ligger jag inne förkyld och eländig med en stor kopp te vid min sida. Duktig anställd man är som blir sjuk på en helg. Skönt ändå att inte få någon karensdag i dessa flyttider. Ska nog ändå gå upp och se om jag orkar röja lite i min kvart sen är tvättstugan inbokad. Längtar verkligen tills jag bor större.

Text till första kurstillfället

En oväntad händelse 

Jag gick från jobbet på Valhallavägen till Fältöversten där jag stannade för att äta. Jag fick i mig skräpmat. Jag funderade över varför jag en trött, förkyld torsdagskväll hade anmält mig till en skrivarkurs. Nåja, jag gick ner i tunnelbanan och tog den röda linjen till T-centralen där jag bytte till grön och steg så småningom av vid resans slutstation, Rådmansgatan. Promenerade till kurslokalen och var lite sen som vanligt. Jag kände mig därför en aning stressad.

Jag kom fram till lokalen, gick upp för de två trapporna och öppnade dörren.

 Till min förvåning upptäckte jag att jag var den enda i lokalen som inte var en känd författare. Jag måste ha råkat anmäla mig till den mest avancerade kursen i författarskap för giganter såsom Knausgård och andra genier. Jag tänkte att detta måste vara en hemlig klubb och inte en skrivarkurs för nybörjare. Jag måste ha hamnat helt fel. Jag andades in och ut snabbt. Vad skulle jag göra för att inte avslöja att jag var en vanlig 28-årig tjej som bara ville göra något kreativt på fritiden? Ångesten steg och jag inser att jag måste agera när ledaren plötsligt talar till mig och frågar vem jag är. Ledaren är ingen vanlig lärare utan det är den kända författaren tillika akademiledamoten Kerstin Ekman.  Så jag svarar henne:

- Jag är Anna och jag har anmält mig till den här kursen för jag vill komma åt det oväntade.

Ingen säger något. Det uppstår en total tystnad i rummet i ett par sekunder som känns som en evighet innan min bänkgranne, Karl Ove Knausgård tar till orda som nästa person att presentera sig:

- Jag heter   Karl Ove och jag vill göra något annat än att vara i en kamp.

Så fort han sagt de orden så rann ångesten av mig och jag blev övertygad om att jag ändå skulle klara av kursen. Jag var inte en känd författare, inte någon författare över taget, men jag kände att jag skulle få utlopp för min kreativitet under några vardagskvällar under en mörk höst.

Ännu en text från kursen

Den här uppgiften handlade om att på 1-3 sidor skriva om det okända, om en känd person så som vi aldrig sett denne förr. Mitt bidrag blev detta:


Det okända

Det var en sen mörk kväll i ett land långt borta i sagornas värld. I ett litet hus långt borta mitt ien vacker dal mellan spretiga kullar satt en liten björn ensam och tänkte i sitt vardagsrum. Det var mörkt i huset, endast mysbelysningen lyste i vardagsrummet. Allt annat var nedsläckt.

Han satt i en stor gammal sliten öronlappad fåtölj med benen uppe på en pall med en cigarr och ett glas whiskey som sällskap och tittade in i en öppen spis som sprakade. Whiskeyglaset stod på ett litet bord som var täckt med en vit broderad duk. Ungarna och frun sov gott i sina rum och han hade en ovanlig stund för sig själv, ändå så kände han hur det kröp under skinnet. Vad var det egentligen som gjorde att han umgicks med så tråkiga människor? Han störde sig på folk hela tiden, särskilt på sin granne och nervösa lilla kompis Skutt. Han kände också en glödande irritation till sin andra polare, Skalman, den lilla mensanörden med sin mat- och sovklocka. Sköldpaddan var bara så irriterande. Han blev alldeles röd när han tänkte på hur mycket han hatade fåntratten med klockan. Han kände hur ilskan steg när han tänkte på grannarna som betraktade honom som en slags vän. Han kände att han ville skada dem. Han tog upp telefonen och ringde ett samtal:

- Ja, det är Beata högst upp på kullen, svarade en sömndrucken gammal dam.

– Hej farmor. Har du fixat mer honung som jag bad dig om?

– Hej, gubben. Vad sent du ringer. Jag hade precis somnat. Det är på gång, men kom och hämta i övermorgon. Jansson har varit sjuk så jag har inte hunnit koka idag.

– Va! du lovade! du vet att jag ska träffa Vargen imorgon och då behöver jag förstärkning. Jag har bara en liten burk kvar, kved han till sin farmor.

– Jag fixar så snabbt jag kan, sa farmor nervöst.

– Gör så, jag ringer imorgon. Och då ska det vara på gång. Annars så blir jag arg!

– Jag ska fixa. Jag lovar. Hej då gubben, nu måste jag titta till lilla Jansson, avslutade farmor lite nervöst.

– Hej då.

Det klickade till när han la på luren. Han tog fram den lilla burken med dunderhonung ur den lilla fickan på de blå byxorna. Tog ett smakprov och kände styrkan växa i armarna, benen och fram för allt i hjärnan.

Han släckte elden i den öppna spisen och smög sedan ut ur huset och begav sig mot grannarna, familjen Skutt. Nu skulle det ske tänkte han. Han var så arg och honungen borde räcka en liten stund så att han skulle kunna förstora hela familjens Skutts morotsodling. Han kände nämligen hur hatet vällde i honom mot den lilla veganfamiljen och deras morotsodlingar. Så han samlade all kraft honungen gav när han kom fram till Skutts lilla hus. Han förstörde landet på en sekund. Drog upp alla morötterna och kastade bort dem så de mosades alldeles. Han skrattade ett tyst hånfullt skratt när han smög bort från sitt dåd. Inte en själ syntes till i dalen då alla sov. Han tog upp mobilen och slog numret till Vargen. Nu jäklar skulle det bli bus av tänkte han.

Text från skrivarkursen

Uppgiften var att beskriva en möbel eller ett föremål i en välkänd miljö. Jag skrev då denna text:

Mormors gungstol

I ett gammal gult sommarhus med halmtak i nordvästra Skåne finns en veranda. Verandan har stora fönster med Mårbackapelargoner som vissnat lite då den gamla damen som bor i sommarhuset inte riktigt längre orkar med att sköta om praktiska detaljer och hemtjänsten glömmer att vattna. Ägarinnans dotter kommer varje söndag och då vattnas blommorna och det praktiska fixas till. Men när det är soliga dagar så vissnar blommorna något mellan de glesa vattningarna. Det var länge sedan någon tvättade verandans fönster och de är smutsiga och märkta av närheten till Öresund genom saltfläckar och smuts från regn och fåglar.  Tittar man ut från verandan kan man skymta Öresund och Danmark mellan grannens trädgård och stora hus framför.

Precis vid ett fönster mot ett köksbord står en gammal gungstol på ett trägolv. En radio står på ett bord precis vid gungstolen och rösterna från P1 sprids i rummet.  Det knarrar lite i trägolvet när någon sitter i stolen. Gungstolen är av en gammeldags variant med stora medar och den är gjord av trä. Den är svart med vitaktigt snirkligt mönster runt stolsryggen. Färgen har flagnat något. På sitsen finns en dyna i lapptäckstyg som den gamla damen sytt innan hon fick för dålig syn. Medarna är av järn och de är stabila och väl gungade under årens lopp. Dynan av lapptäckstyg är blå och mönstret är konstnärligt utformat då husets ägare varit verksam som tecknare.

Gungstolen är antik och inköptes begagnad på 50-talet. Den är säkert nästan 100 år gammal och många har gungat i den innan den kom till tecknardamens ägo. För 20 år sedan var gungstolen väldigt populär hos den gamla damens barnbarn. De brukade gunga och leka med den så fort inte mormor 

satt där.  Nu är barnbarnen vuxna och hinner inte komma och hälsa på så ofta då de bor många mil från Skåne och har fullt upp med sina egna liv. Deras mormor är rörelsehindrad och sitter numer nästan alltid i gungstolen där hon funderar över vad som händer i världen när hon hör P1:s nyheter. Hon har svårt att se men hörseln och minnet är det inget fel på.

Gungstolen fungerar bra och den är bekväm och ibland under eftermiddagen under gungandet slumrar den gamla damen till när lyssnat på nyheterna och följetongerna i radion och försökt att med den allt mer sviktande synen läsa rubrikerna i Dagens Nyheter. Ibland tar hon upp telefonen för att ringa något av barnbarnen för att höra om de följt med i världshändelserna. I telefonen  kan barnbarnen höra hur mormor gungar i stolen och kan då se mormor framför sig. De ser hur hon sitter i gungstolen och hur hon satt där också när de var barn. Från gungstolen har oändligt många historier berättats under regniga sommareftermiddagar med besökande sommarlovslediga barnbarn.

Idag är det söndag och snart kommer barnbarnens mamma tillika den gamla damens dotter på besök. Då vattnas pelargonerna och en kopp kaffe och ett wienerbröd intas och damen berättar vad som hänt för sin dotter som fixar det praktiska i köket som hemtjänsten inte hinner med.

Inställt långpass

De senaste veckorna har helgens höjdpunkt varit ett långpass löpning som var som längst 18 km förra lördagen. Att springa i rätt långsamt tempo i över 1,5 h har varit mediterande. I helgen blir det ingen löpning på grund av förkylning. Har åkt på en rätt lindrig förkylning så den hindrar mig nog inte mer än att jag inte kan träna. Syster kommer på besök i eftermiddag så jag tror att det här blir en rätt bra helg ändå.

Då var det klart!

Mitt liv i en andrahandsetta är snart bara ett minne. För i ondags skrev jag på handlingarna för min och min killes nya lägenhet. Jag ska bli sambo och bostadsrättsinnehavare. Ibland går det snabbt i vändningarna.

Jag har trivts bra i Kransen men nu är det dags att vidga mina vyer och flytta.

Blev visst ingen regelbundenhet

Det blev visst inte ett så regelbundet bloggande som jag tänkte mig. Inte mycket nytt mer än att veckorna skyndar förbi. Hemnetknarkar en del och längtar eftet barmark och vår. Nu inleds helgen med lite simning.