Besök i Kiruna

Efter vår vandring kom vi fram till Kiruna på seneftermiddagen. Vi hittade vårt hotell rätt snabbt, hotell Vinterpalatset. Det var ett enkelt men charmigt hotell. Vi tog en dusch innan vi begav oss ut på stan. Vi hittade en Bishops Arm där vi åt middag och tog en öl. Trötta efter några dagars vandring så gick vi sedan ganska snabbt tillbaka till hotellet och la oss tidigt. 

Vårt hotell i Kiruna.

Följande dag hade vi planerat en gruvtur ner till LKAB:s gruva. Efter en god hotellfrukost begav vi oss till turistbyrån där turen utgick från. Det var spännande att åka ner i underjorden i världens största underjordiska gruva. Vi åkte ner med buss 500 meter ner i jorden. Det finns 40 mil väg i gruvan och hela gruvan är ett verk med imponerande infrastruktur. Vi kom till besöksgruvan, som fram till för cirka 30 år sedan användes för utvinning av järnmalm. Idag sker brytningen istället mellan 1300 -1500 meter under jorden. I besöksgruvan fick vi se hur man utvunnit järnmalm genom tiderna samt att guiden berättade om dagens moderna teknik. Varje dag passerar 10 tåg järnvägen mellan Kiruna och Narvik med den utvinna järnmalmen som oxiderats till pellets.

I besöksgruvan var det obligatoriskt att ha hjälm på huvudet.

Dessa maskiner användes i gruvnäringen för 30 år sedan.

Pellets av järnmalm är produkten som LKAB säljer.

LKAB gjorde förra året en vinst på 14 miljarder och är därmed en kassako för staten. Företaget är världens tredje största leverantör av järnmalm. Det är också LKAB som kommer bekosta flytten av den del av Kiruna som ligger närmast gruvan. En flytt krävs eftersom ju längre ner i berget man borrar, desto snabbare kommer en del av staden att sjunka ner i berget. Vi avslutade turen med att besöka museet som låg på samma våning som besöksgruvan. Där fick vi se hur man vid förra sekelskiftet påbörjade gruvnäringen. Gruvdriften kom igång ordentligt efter  det att rallarna på 4 år färdigställt järnvägen mellan Gällivare och Narvik samt mellan Narvik och Luleå. Staden Kiruna byggdes då också upp, tidigare hade detta område endast bebotts av samer. Det var ett hårt liv i gruvan i början av 1900-talet som på intet sätt kan jämföras med dagens högteknologiska utvinning.

Efter gruvturen åt vi lunch och njöt av solen innan vi satte oss på nattåget hem mot Stockholm på eftermiddagen.

Maskrosor som blommar i juli är en ovanlig syn för en sörlänning.

Fortsatt vandring

Dagen efter toppbestigningen var vi lite trötta men hade inte någon nämnvärd träningsvärk. Vi sov lite längre denna dag och checkade ut från fjällstationen vid 10-tiden. Dagens mål var att ta oss till fjällstugan Singi för att sova där en natt och sedan gå tillbaka till fjällstationen dagen därpå. Det var blandat väder, lite molnigt och en och annan regnskur kom.  Det var rätt mycket vatten så man fick på ett ställe hoppa mellan stenar när vi passerade en bäck.Vi mötte många lämlar. Det måste vara ett lämmelår i år.

Vi kom fram till stugan strax före 16-tiden. Vi fick introduktion till stuglivet av stugvärden. I fjällstugan hjälps man åt med att hämta vatten och hugga ved. Den stuga vi sov i var inte full denna kväll och vi pratade med ett par äldre män från Uddevalla som var trevliga men rätt pratsamma. Övriga gäster var mycket tystare. Det var lugnt i stugan och det blev en fin kväll. Att bo i en stuga utan elektricitet och rinnande vatten påminde mig om min barndoms somrar på torpet med utedass och gasolkök. Vi såg massor av lämlar och sork. Vi åt en frystorkad måltid och läste sedan. Det kom inte fler gäster, så vi fick ett eget rum till slut. Midnattssolen lyste utanför fönstret.

Vi sov gott och vaknade till fint väder. Vi tog det lugnt på morgonen. Vägen tillbaka till Kebnekaise bjöd på vandringens finaste väder. Det var fantastiskt och vi gick sträckan 45 minuter snabbare än dagen innan. Vyerna var så vackra och när vi lunchade kom en flock renar och passerade några minuter från oss.

När vi kom fram till fjällstationen var det så soligt och varmt att vi kunde sitta ute och fika. Vi åt sedan middag på stationen.  På anläggningen var det fullt av löpare som skulle springa loppet Keb Classic på lördagen. Vi blev nästan sugna på att springa men 43 km med 1300 höjdmeter är nog rätt jobbigt. Vi sov sedan i ett flerbäddsrum. Jag hade glömt öronproppar, det ska man alltid ha när man sover i en sovsal. 

Nästa dag gick vi ner till Nikka. Det gick rätt fort och vi mötte löpare. Det var en annan tävling, ett ultralopp mellan Nikkaluokta och Abisko på 10,8 mil. En normal vandring dit beräknas ta fem till sju dagar med tung ryggsäck och i bekvämt tempo. Sedan såg vi att vinnaren sprungit i den terrängen på 11 timmar. Vissa höll på i över 20. Somliga har starkare psyke än andra. Vi väntade sedan på bussen till Kiruna. 

Toppbestigning upp för östra leden till Kebnekaises sydtopp

Vi vaknade till dimma och duggregn tidigt på morgonen och jag var lite nervös inför vad som komma skulle. Vi tog för oss rikligt av frukostbuffén och plockade ihop varsitt lunchpaket från frukosten. Klockan 07.00 var det samling och toppturen började. Vi började gå mot den så kallade "Storbacken". Det är en brant uppförsbacke upp för berget och den var bitvis täckt av snö. Vi gick i ett makligt tempo om intervaller om cirka 20 minuter med kort vila. Det var svettigt upp för i dimman, men inte alls så att man tog slut helt. Vi hade nog kunnat gå lite snabbare men vi skulle vara ute länge denna dag.

Johan i början av turen.

Den här sikten hade vi större delen av dagen.

Det var en trevlig grupp som vi gick med om 10 personer. Vi hade två fantastiska, kunniga guider med oss. Vi pausade lite längre i mitten av backen innan vi fortsatte uppåt och högst upp för backen tog vid den första lunchen vid 10-tiden. Det var då väldigt kallt efter den svettiga uppförsbacken, så en extra tröja och mössa var skönt att få på sig. Selen åkte också på eftersom den skulle användas när vi skulle vandra över Björlings glaciär. Vi såg inte mycket av utsikten varken bakom eller framför oss.

Efter fikapausen vandrade vi över ett stenparti innan vi var framme vid glaciären. Där selade vi fast oss med halva gruppen med rep och i våra selar och påbörjade en flak vandring på glaciären som var helt täckt av snö. Namnet hade glaciären fått från en norrman, Björling, som var en av de första att bestiga Kebnekaise. Dock så hade han gått motsvarande den västra leden och hade således inte ens gått över glaciären. Det finns små sprickor i glaciären som är svåra att upptäcka när snötäcket är djupt och det var därför vi gick fastkilade i varandra med rep. Vi avslutade glaciärvandringen med en brant uppförsbacke. Hjälmarna åkte sedan på för nu skulle vi klättra/vandra upp för branta partier.

Stenparti som vi fick kliva över innan glaciärvandring.

Sista biten av glaciärvandring innan klättringen började. 

Johan ska här påbörja klättringen efter Björlings glaciär.

Det var skönt att det var dålig sikt eftersom jag då inte såg hur brant det sluttade nedför där klätterleden gick. Det var mycket snö på klipporna och vi gick en blandning av sommar- och vinterled då vissa delar av sommarledens linor var täckta av snö. På leden fanns en skylt till minne av en 25-åring man som förolyckats på berget år 2002. Han var guide på fjällstationen och under en gruppvandring hade han satt fötterna fel och fallit svårt 200 meter ner till glaciären nedanför. På den tiden fanns inte säkerhetslinor utan man vandrade utan att vara fastkilad i säkerhetssele och rep. Det kändes skönt att säkerheten var högre nu, särkilt med tanke på all snö vi gick i. En del av snön hade kommit dagen innan, för på gårdagens bestigning hade vissa partier varit helt snöfria enligt en av guiderna. Klättringen gick bra trots att jag var lite nervös. Det värsta under etappen var att gå upp för stora kliv i djup snö i slutet av klätterleden. Vi pausade sedan kort efter klättringen innan vi var framme vid toppstugan där östra leden möter den lättare, längre västra leden.

Det var nu cirka 40 minuters vandring till toppen. Det började snöa lätt och vi insåg att det inte skulle bli några vyer att tala om denna dag. Så slutligen var vi framme vid den sista glaciären och den lilla toppen. Guiderna hade rep med sig så vi band fast oss vid det. Man kan komma upp på toppen utan det, men det är en glaciär man går på sista biten. På grund av säkerhet tar STF:s guider det säkra före det osäkra och vandrar alltid på glaciärer med rep. Vi kom upp på toppen och några foton togs. Bilderna tog vi med Johans telefon som försvann sista vandringsdagen, så jag kan tyvärr inte visa bilder från toppen. Det var kallt och vi såg ingenting av utsikt eller av vraket av Herculesplanet som ligger mellan kammarna av syd - och nordtoppen. Vi var ändå väldigt glada att vi kom upp på toppen trots dimma.

Vi gick ner till toppstugan där vi åt en lunch bestående av medhavda smörgåsar. Efter lunch påbörjade vi klättervandringen nedför samma väg som vi kommit upp. Jag var lite mer nervös nu. Det gick bra men jag tappade greppet vid de stora snökliven nedåt men kunde snabbt börja gå igen. Det var en övning i mindfulness för någon annanstans kom jag inte och det var bara att acceptera läget och fortsätta att gå. Det var nu bättre sikt så man såg hur brant det var där vi gick. Det var skönt att en guide gick nära mig och det kändes väldigt bra när klättringen var slut.

Vi vandrade sedan över glaciären igen och nu såg vi dess vidder betydligt bättre än på vägen upp.  Vi klev sedan över stenmassorna innan storbacken skymtade. Nu kom det roligaste partiet. Vi fick åka kana ner för stora delar av den snötäckta backen i tre omgångar. Vägen ned för backen tog 30 minuter istället för 2,5 h som vägen upp tog. Efter backen väntade en kort vandring tillbaka till fjällstationen. Det regnade lätt och vi var blöta om fötterna men vid gott mod. Det var en riktigt rolig upplevelse och jag kan varmt rekommendera att boka en guidad tur då man får vara med om ett riktigt äventyr. När vi kom tillbaka mot fjällstationen stod ett gäng renar och tittade på oss på helikopterplattan. Toppbestigningen tog 10,5 timmar, en rätt bra tid med tanke på sikten.

Efter det att vi lämnat in den lånade utrustningen och hängt in alla blöta kläder i torkskåpet så firade vi med bastu och tillhörande bastuöl. Senare på kvällen väntade trerätters middag med dryckespaket. Vi somnade sedan helt ovaggade.

Fjällvandring med början på ett nattåg mot nordligaste Lappland

Vår vandring i Kebnekaisefjällen började med att vi satt tre timmar extra på Stockholms central på grund av "vagnbrist". SJ hade helt enkelt slarvat bort hur många som köpt biljett och därmed beställt för få vagnar till tåget upp mot norr.

Vi kom på tåget vid 21-tiden istället för 18. Vi hade bokat en egen sovvagnskupé och vi gick och la oss ganska snart efter att tåget rullade iväg norrut. Vi blev slutligen nästan 2 h sena i Kiruna  och missade därmed den tidiga bussen till Nikkaluokta. Istället för att börja vår vandring under tidig eftermiddag spenderade vi 2 timmar på Kirunas busstation. Till slut kom bussen mot vägens slut i Nikkaluokta och vi insåg att vi skulle behöva ta båt en del av vandringssträckan för att inte komma upp till fjällstationen allt för sent. Den sista båtturen gick klockan 18 och bussen var framme klockan 16.20 så vi hann med god marginal, då de första 5,6 kilometrarna mot Kebnekaise fjällstation var lätta att vandra. Båtturen var dyr, 350 kr per person, men kortade vandringen med cirka 6 km. 

Det var inte så kallt som det hade känts vid busstationen i Kiruna och vi slapp regn helt under vår kvällsvandring, även om det var fuktigt och en del mygg var i farten. 

Strax innan klockan 21 nådde vi fjällstationen, checkade in och beställde varsin öl och lite chips. Vi åt sedan en sen middag bestående av varsin påse frystorkad mat. Helt ok middag! Vi sov sedan en god natts sömn i vår våningssäng.

Dagen därpå hade vi planerat att gå till Tarfalastugan, belägen cirka 7,5 kilometer från stationen. Efter en god frukostbuffé begav vi oss iväg. Vi hade också haft tankar om att ta en löptur dit, men då personalen på stationen sa att det var mycket snö vid Tarfala lät vi bli.  Det var en vacker vandring, man såg dimman över bergen men den kom inte ner till oss på leden. Det kändes som att vi befann oss i ett fantasylandskap såsom i Sagan om ringen eller Game of Thrones. Vi såg korp, lämmel, sork och ren under dagsvandringen. Korparna var mäktiga och förstärkte känslan av sagovandring. Vi fick då och då pulsa i snö samt vandra ovanför leden för att slippa passage där snön började brista under vårflod mot jåkk. Vi tittade upp mot glaciärerna och landskapet var kargt men otroligt vackert.

Vi upptäckte till sist forskningsstationen nära en av glaciärerna. Efter vandring över ett snöfält nådde vi fjällstugan, där vi åt lunch. På vägen tillbaka började det regna så vi gick i ett något raskare tempo. Vi var tillbaka på stationen på eftermiddagen. Jag tog en skön bastu och vi handlade lite mat i fjällstationens butik. Vi lagade sedan en enkel pastamiddag i serviceköket.

Klockan 20 hade vi en viktig aktivitet framför oss, informationen inför morgondagens topptur upp för Kebnekaises östra led. Bland alla som samlats för den guidade turen, upptäckte jag en gammal kollega från Naturvårdsverkets IT-enhet, som skulle göra toppturen tillsammans med en kompis. Världen är ibland liten.

Vi fick under informationen reda på att toppturen var cirka 15 km lång med en höjdmeter på 1400 meter. Vi fick också en snabbgenomgång av turen och utrustningen, Det var ovanligt mycket snö kvar på leden för årstiden, så lavinvarnare  och spade fanns som obligatorisk utrustning i de ryggsäckar som vi fick låna inför toppturen.

Turen skulle börja klockan 07:00 nästföljande dag, så vi gick och la oss tidigt för att vara så pigga som möjligt. Dimman låg tät runt fjällstationen och det duggregnade. Inte det väder som man helst önskar inför en toppbestigning.