Toppbestigning upp för östra leden till Kebnekaises sydtopp

Vi vaknade till dimma och duggregn tidigt på morgonen och jag var lite nervös inför vad som komma skulle. Vi tog för oss rikligt av frukostbuffén och plockade ihop varsitt lunchpaket från frukosten. Klockan 07.00 var det samling och toppturen började. Vi började gå mot den så kallade "Storbacken". Det är en brant uppförsbacke upp för berget och den var bitvis täckt av snö. Vi gick i ett makligt tempo om intervaller om cirka 20 minuter med kort vila. Det var svettigt upp för i dimman, men inte alls så att man tog slut helt. Vi hade nog kunnat gå lite snabbare men vi skulle vara ute länge denna dag.

Johan i början av turen.

Den här sikten hade vi större delen av dagen.

Det var en trevlig grupp som vi gick med om 10 personer. Vi hade två fantastiska, kunniga guider med oss. Vi pausade lite längre i mitten av backen innan vi fortsatte uppåt och högst upp för backen tog vid den första lunchen vid 10-tiden. Det var då väldigt kallt efter den svettiga uppförsbacken, så en extra tröja och mössa var skönt att få på sig. Selen åkte också på eftersom den skulle användas när vi skulle vandra över Björlings glaciär. Vi såg inte mycket av utsikten varken bakom eller framför oss.

Efter fikapausen vandrade vi över ett stenparti innan vi var framme vid glaciären. Där selade vi fast oss med halva gruppen med rep och i våra selar och påbörjade en flak vandring på glaciären som var helt täckt av snö. Namnet hade glaciären fått från en norrman, Björling, som var en av de första att bestiga Kebnekaise. Dock så hade han gått motsvarande den västra leden och hade således inte ens gått över glaciären. Det finns små sprickor i glaciären som är svåra att upptäcka när snötäcket är djupt och det var därför vi gick fastkilade i varandra med rep. Vi avslutade glaciärvandringen med en brant uppförsbacke. Hjälmarna åkte sedan på för nu skulle vi klättra/vandra upp för branta partier.

Stenparti som vi fick kliva över innan glaciärvandring.

Sista biten av glaciärvandring innan klättringen började. 

Johan ska här påbörja klättringen efter Björlings glaciär.

Det var skönt att det var dålig sikt eftersom jag då inte såg hur brant det sluttade nedför där klätterleden gick. Det var mycket snö på klipporna och vi gick en blandning av sommar- och vinterled då vissa delar av sommarledens linor var täckta av snö. På leden fanns en skylt till minne av en 25-åring man som förolyckats på berget år 2002. Han var guide på fjällstationen och under en gruppvandring hade han satt fötterna fel och fallit svårt 200 meter ner till glaciären nedanför. På den tiden fanns inte säkerhetslinor utan man vandrade utan att vara fastkilad i säkerhetssele och rep. Det kändes skönt att säkerheten var högre nu, särkilt med tanke på all snö vi gick i. En del av snön hade kommit dagen innan, för på gårdagens bestigning hade vissa partier varit helt snöfria enligt en av guiderna. Klättringen gick bra trots att jag var lite nervös. Det värsta under etappen var att gå upp för stora kliv i djup snö i slutet av klätterleden. Vi pausade sedan kort efter klättringen innan vi var framme vid toppstugan där östra leden möter den lättare, längre västra leden.

Det var nu cirka 40 minuters vandring till toppen. Det började snöa lätt och vi insåg att det inte skulle bli några vyer att tala om denna dag. Så slutligen var vi framme vid den sista glaciären och den lilla toppen. Guiderna hade rep med sig så vi band fast oss vid det. Man kan komma upp på toppen utan det, men det är en glaciär man går på sista biten. På grund av säkerhet tar STF:s guider det säkra före det osäkra och vandrar alltid på glaciärer med rep. Vi kom upp på toppen och några foton togs. Bilderna tog vi med Johans telefon som försvann sista vandringsdagen, så jag kan tyvärr inte visa bilder från toppen. Det var kallt och vi såg ingenting av utsikt eller av vraket av Herculesplanet som ligger mellan kammarna av syd - och nordtoppen. Vi var ändå väldigt glada att vi kom upp på toppen trots dimma.

Vi gick ner till toppstugan där vi åt en lunch bestående av medhavda smörgåsar. Efter lunch påbörjade vi klättervandringen nedför samma väg som vi kommit upp. Jag var lite mer nervös nu. Det gick bra men jag tappade greppet vid de stora snökliven nedåt men kunde snabbt börja gå igen. Det var en övning i mindfulness för någon annanstans kom jag inte och det var bara att acceptera läget och fortsätta att gå. Det var nu bättre sikt så man såg hur brant det var där vi gick. Det var skönt att en guide gick nära mig och det kändes väldigt bra när klättringen var slut.

Vi vandrade sedan över glaciären igen och nu såg vi dess vidder betydligt bättre än på vägen upp.  Vi klev sedan över stenmassorna innan storbacken skymtade. Nu kom det roligaste partiet. Vi fick åka kana ner för stora delar av den snötäckta backen i tre omgångar. Vägen ned för backen tog 30 minuter istället för 2,5 h som vägen upp tog. Efter backen väntade en kort vandring tillbaka till fjällstationen. Det regnade lätt och vi var blöta om fötterna men vid gott mod. Det var en riktigt rolig upplevelse och jag kan varmt rekommendera att boka en guidad tur då man får vara med om ett riktigt äventyr. När vi kom tillbaka mot fjällstationen stod ett gäng renar och tittade på oss på helikopterplattan. Toppbestigningen tog 10,5 timmar, en rätt bra tid med tanke på sikten.

Efter det att vi lämnat in den lånade utrustningen och hängt in alla blöta kläder i torkskåpet så firade vi med bastu och tillhörande bastuöl. Senare på kvällen väntade trerätters middag med dryckespaket. Vi somnade sedan helt ovaggade.