Fjällöpning Laponia del 1

Jag är hemma och mellanlandar i Stockholm efter ett äventyr i Lapplandsfjällen. Imorgon går tåget till Skåne för mer semester med nära och kära.

Jag har sprungit i fjällen. Det var så roligt, utmanade och också en inre resa. Nu i efterhand kan jag knappt beskriva varför men det var ren och skär terapi. Naturen var så bedövande vacker, vädret inte det bästa, stigarna steniga, spängerna blöta och leden blöt och på sina ställen snöfält. Fötterna blev våta men humöret var på topp och jag kände hur stark min kropp var. Efter en vår där jag kämpat med inspirationen till att springa såg jag återigen varför jag älskar det. Det handlar inte om tider, inte om prestation utan om endorfiner som lösgörs och ger själen ett lyckorus. Löpningen innehöll visst inslag av gång för min del då jag inte har en vana vid så teknisk svår terräng men rätt mycket löpning eller jogging blev det.

Då packningen var minimal så kunde jag inte ta med ett anteckningsblock och upplevelserna är inte så strikt ihågkomna. Resan började i alla fall på ett nattåg som kom i tid och sedan blev det buss genom skogen från Gällivare till Stora Sjöfallets nationalpark där det blev ett uppehåll innan vi kom fram till Ritsems fjällstation. Fantastiskt vackert vid Stora Sjöfallet. Kan inte ens förstå hur fint det måste ha varit där innan Vattenfall började anlägga ett vindkraftverk på 30-talet. Hur de kunde göra det i en nationalpark är en annan fråga, men miljöfrågor var inte lika stora på den tiden.

Jag träffade gruppen jag skulle springa med vid Ritsems fjällstation och vår guide Elin mötte oss. Där fick vi packa om och lägga in det vi behövde för 4 nätter i fjällstuga + lite mat och snacks i våra 20-litersryggsäckar anpassade för löpning. Resten av vår packning lämnade vi i Ritsem då vi skulle komma tillbaka dit i slutet av veckan och ta med oss packningen för avslut på Saltoloukta fjällstation. Vi anlände med båt till Vaisaloukta fjällstuga på eftermiddagen där vi skulle springa cirka en mil till Akkastugan. Det var blött och leden gick på spång hela vägen nästan. Jag undrade vad jag gett mig in på men så plötsligt gick det att springa några steg då och då och vi kom fram till stugan. Där blev det vedeldat bastubad och en god middag. Jag sov sedan helt ok. Ljuset på nätterna så långt upp i Sverige är dock inget jag är riktigt van vid.

Nästa morgon blev det grötfrukost och  sedan på med terränglöparskorna igen efter att jag svettig till sist fått igen väskan. Denna dag gick det lättare att springa och det var väldigt vackert.

Vi stannade för lunch i form av varma koppen och fruktbars vid ett ställe där myggen bet. Det regnade inte så mycket denna dag men man blev fuktig av svett och duggregn. Vi kom efter 13 km fram till Gisuristugan. Ett ombyte blev det där och kaffe i stugköket. Vi var sen några som gjorde en topptur senare på eftermiddagen och sprang uppför obanad terräng till en sjö på kalfjället. Eller jag gick raskt större delen då jag inte är van att springa så mycket uppför. Några tog sig ett dopp i sjön, inte jag då jag inte var så varm för att bada i isbad. Jag klädde på mig min tjocka tröja, jacka och mössa. Promenerade sen till "toppen" med utsikt över Akkafjället och Sareks snöklädda toppar. Så vacker utsikt och en mast gjorde att 4-g täckningen var på topp, trots radioskugga i dalen nedanför så stunden förevigades också på instagram. Sen sprang vi ner och det var så roligt, jag tog det försiktigt men blev rejält varm. Vi mötte några renar som var borta lagom till jag fått fram mobilen för att fota.

Vi kom tillbaka till stugan där jag snabbt tvättade av mig vid fjälljokken. Det var kallt men uppfriskande. Det blev sedan en trevlig middag följt av yatzispel. Därefter blev det en varm natt, stugvärden hade nämligen inte tagit fram myggnät till fönstren och vi valde värme framför mygginvasion. Jag gick ut för att gå på dass efter klockan 23 och trots att regnet låg i luften vart det så ljust. Nästa morgon regnade det ännu mer och vi skulle ge oss ut på en lång tur. Mer om det och  resten av fjällöpningen kommer i ett annat inlägg.

Kärlekens väg av Alain de Botton

Förra veckan läste jag ut boken Kärlekens väg av Alain de Botton. Det är en roman som handlar om ett par som träffas passionerat när de är runt 30. Man får följa deras liv en 10 år framåt, de gifter sig, bråkar, försonas, får barn, är med om otrohet, parterapi och allt annat som kan tillhöra tvåsamheten. Botton menar nämligen att vi allt för ofta fokuserar på förälskelsen, den inledande härligheten i att träffa en annan människa, men att det är tiden efter förälskelsen som man borde fokusera på. Hur kommer det sig att man står ut med en människa och hur har förälskelsen fått en nästan religös innebörd i västerlandet? frågar han sig utläggningarna. Jag störde mig lite på inspelen från författaren då jag tyckte själva berättelsen ibland kunde ha vunnit på att få tala för sig själv. Jag saknade också kvinnans perspektiv i berättelsen då det hade varit intressant att också läsa om hennes version av förhållandet.  Det är klart hade jag varit 22 och läst boken kanske jag hade fått en aha-upplevelse av den allvetande filosofiska författarens förklaringar men  med lite livserfarenhet har jag lärt mig att en relation verkligen börjar efter det att förälskelsen svalnat.

Boken är dock mycket läsvärd och jag läste den med stort intresse och den fick mig att tänka till lite extra. Jag rekommenderar den till alla som liksom jag själv uppskattar romaner som får en att fundera och nästan bli lite upprörd.

Jag har läst mycket nu senaste veckorna och mer lär det bli under semestern. Jag kommer skriva lite om de böcker som jag tyckt varit lite extra intressanta.

Sommar i Örnsberg

Livet känns lättare när det är lediga dagar och sommar. Vädret denna juli innebär ännu inte högsommar, men växlande molnighet har sin charm det också och man slipper svettas för mycket. Detta är en lite annorlunda semester då allt inte är bokat som många tidigare sommarsemestrar varit för mig. Men jag ska besöka både norra och södra Sverige. Jag har tagit hela 4 veckors ledigt. Jag bestämde mig för det och det känns som ett bra beslut, eftersom jag behöver vila efter ett omtumlande halvår.

Jag börjar sakta få fint i min nya lägenhet. Jag trivs i området och älskar det bohemiska här. Jag har ännu inte badat då det inte varit riktigt badväder, men det är väldigt fint vid klippbadet vid Vinterviken 700 meter från min lägenhet. Nu har jag bott i nya lyan i snart 4 veckor. Det kändes konstigt att bo själv första veckan efter att ha bott med min syster och hennes familj i över tre månader. Jag är glad att jag kunde få bo där ett tag och få all kärlek från syster och barnen i en tid då jag verkligen behövde kärlek, familj och vänskap.