Året började med en rätt misslyckad resa till Mora för att åka längdskidor över trettonhelgen men bihåleinflammation hos sällskapet och 20 minusrader gjorde att det inte blev så mycket åkning som
planerat.
Jag fyllde 33 år i januari och födelsedagen firades som vanligt med mamma på besök och teater. Sedan började jag nytt jobb och på natten därefter brast min relation, som egentligen brustit redan på hösten år 2016 men som jag ändå trodde skulle kunna lagas ihop. Februari var som en dimma av att hålla mig upprättad mellan småförkylning, hjärtesorg och nytt jobb.
I mars tog jag tog i känslan att jag inte kunde bo kvar hemma och packade en resväska och flyttade hem till min syster som nyss blivit stockholmare. Mitt bland småbarnskaos fanns en plats för mig och all kärlek från barnen och min syster fick mig att hitta tillbaka till mig själv. Varje söndag under nästan hela februari, mars och april tittade jag på lägenheter. Förutom att jobba på mitt nya rätt krävande jobb så sprang jag mina terapilångpass, gick på min onsdagsyoga och var ute och lekte med systersonen i lekparker. Jag kom överens med min före detta sambo om uppdelning och utköp ur vår gemensamma lägenhet som han bodde kvar i.
Det blev påsk i april som firades i Skåne med en mormor som var mycket sjuk.
I slutet av april så skrev jag till slut på kontrakt för en liten etta i Örnsberg/Aspudden.
Det var en sådan lättnad att äntligen veta att jag skulle få en egen plats igen att bygga upp mitt nya liv på i en ny stadsdel. Maj kom med vacker grönska och småbarn och systerprat, jobb och en början av en känsla att tiden läker alla sår.
Juni kom med den numera årliga traditionen att springa maraton. Jag tog mig i mål också detta år på en sämre tid än tidigare tillfällen men med mindre träning och en stark känsla att ändå vara starkare mentalt än på länge. I mitten av juni månad flyttade jag på riktigt och tog mina saker från Solna en sista gång. Tårarna rann ner från kinderna när jag åkte därifrån med mina medflyttare tillika syster och bror. Ett nytt kapitel i livet började. Det blev sommar på riktigt och jag gick långa promenader och sprang i mina nya fina omgivningar. Eller egentligen var de nygamla då jag bodde i närheten under min första tid i Stockholm. Min innergård grönskade och det var fint att vakna till denna utsikt.
I mitten av juli åkte jag till fjällen för en organiserad fjällöpning i grupp och det blev också en inre resa för mitt bland den vackra tystnaden i radioskuggan i midnattssolens land visste jag att allt skulle bli bra till slut. Det var trevliga människor jag sprang med och det var fantastiska dagar.
Efter fjällen åkte jag till Skåne och det var mormors sista dagar i livet som jag fick dela med mamma och mina bröder. Hon lämnade oss en eftermiddag i slutet av juli 94 år gammal och en epok försvann.
Det blev augusti och Stockholm och jobb igen, mormor begravdes i en fin ceremoni i Allerum och vi fick skåla för henne i Havsbris.
Det blev höst och september passerade förbi med ett Lidingölopp och fina färger på min innergård.
Oktober kom och det var onsdagsyoga, nya trevliga kollegor som jag lärde känna mer, lördagar med promenader till ihåliga eken i Stora Skuggan med syster och barnen. November passerade förbi och det var jobb, yoga, mer jobb och ett besök i Norrköping för att fira brorsdotters födelsedag såsom traditionen är.
December kom med adventstider, massivt med jobb, en återupprättad träningsmotvation för att återigen springa maraton nästa år. Det blev jul och nu har jag sammanfattat detta år. Om några dagar slår jag igen kapitlet för 2017 och öppnar ett nytt och jag ser fram mot 2018. Hoppas att det nya året innehåller mindre sorg och mer skratt.
