Annandag påsk, mobilanteckning och bokläsning

I min mobil har jag sedan över 1 år tillbaka en mapp som heter veckoanteckningar. I den skriver jag varje söndagskväll eller måndag morgon en liten anteckning för kommande veckan. För vecka 16 skrev jag:

"Idag är det annandag påsk. Påsken var fin med korvgrillning med Karin med familj i lördags. Igår kände jag mig lite ensam men jag har planterat på balkongen och jag sprang för första gången på veckor. I veckan blir det hemmajobb. Mer planer än så har jag inte." 

Jag kom dock på nu att jag vill tipsa om lite böcker som jag läst den senaste månaden.

1794 av Niklas Natt och Dag

 Denna bok är fortsättningen på 1793 och den handlar helt enkelt om ett Stockholm under det årtal som titeln antyder. Känsliga läsare varnas då Stockholm då var kallt, fattigt och smutsigt och grymt. Jag tyckte 1794 var lite för lång, så betyget blir 3 av 5. Språket är dock helt fantastiskt och lite gammeldags så att känslan blir 1700-tal. Men uppföljaren lyckas inte hålla samma nivå som den första 1793. Pandemi eller inte. Jag lever alla gånger hellre år 2020 än 1794. 

My year of rest and relaxation av Odessa Moshfegh

Boken har nyligen getts ut på svenska, men jag läste den på engelska. Den handlar om en 26-årig kvinna som ärvt pengar av sina föräldrar och som bär på en slags sorg över att ha växt upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som arbetat för mycket. Hon har, förutom förlusten av föräldrarna, allt som en ung kvinna år 2000 kan tänka sig. Det är en tjej som har en examen i creative arts från ett Ivy Leage college, pengar, en våning på Manhattan och ett kreddigt jobb på ett konstgalleri. Ändå bestämmer hon sig för att börja sova så mycket som möjligt för att livet inte känns meningsfullt. Hon får till slut sparken från jobbet men eftersom hon klarar sig på sitt arv spelar det ingen roll. Men hjälp av en virrig psykiatriker som skriver ut starka mediciner lyckas hon sova bort stora delar av dygnet. Jag tyckte om denna roman. Att läsa om en ung kvinna som är allt annat än vad idealet för vår tid är befriande. Betyget blir 4,5 av 5. 

Aednan av Linnea Axelsson

Det här är en annorlunda bok. Det är ett diktepos om en samisk släkt. Från tvångsförflyttningar på 1920-talet som delade familjer, nomadskola där barnen skildes från sina föräldrar, till dagens kamp hos en ung aktivist för en samebys rättigheter mot svenska staten. Det är isande skrivet och det är upprättelse för Aednan, samernas land i väglöst land. Denna bok är så vacker! Betyg 5 av 5. 

Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg

Romanen är hemsk men fruktansvärt vackert skriven. Redan från början vet läsaren att huvudpersonen är död och mördad, brutalt styckmördad. Det är en missbrukare som dött av händerna från en av kunderna då hon är prostituerad. Hon ser tillbaka på sitt liv från andra sidan och minns livet innan det togs ifrån henne och hon följer sina barn som hon inte kunde ta hand om i livet och ser sina föräldrars sorg. Sara Stridsberg skriver så vackert att det är svårt att sluta läsa. Det är en bok om en människa på botten av samhället men där kärleken är det största som finns hos oss alla, också hos den som blir styckad till döds utan att någon saknar henne på flera veckor. Hade boken varit skriven av någon annan tror jag inte att jag hade kunnat läsa. Betyget blir 4 av 5. 

Nu läser jag "Revolutionsdagbok 1919: skratta och gråta på samma gång". Det är en postumt utgiven dagbok av Victor Klemperer. Han skev dagbok också senare under nazismen och dagböckerna är kända i Tyskland, men okänd hos mig. Recension kommer senare!  

I coronans tid långfredagen 2020

Jag avslutade aldrig serien om mitt 10-tal för det började ett 20-tal och en pandemi.  Livet är på något sätt mitt i stunden utan möjlighet till långtidsplanering nu. Jag har skrivit dagbok regelbundet i en månad. Jag började då jag var på en resa till Saltoloukta och Sitojaures fjällstuga långt upp i Lappland i början av mars. Nu åkte jag turåkning och gick inte på after ski eller liftköer utan det var tystnad och friluftsliv. Men hade jag vetat en vecka tidigare att världen skulle stängas ned när jag kom hem hade jag antagligen stannat hemma än att åka på ett fullsatt nattåg med internationella gäster. Jag kommer nog alltid minnas denna vistelse i Lappland för det blev som en paus och ett tydligt före och ett efter.

Jag var i radioskugga i en vecka nästan och den 14/3 insåg jag hur mycket nyheter jag missat på 4 dagar. Det var en chock. Efter det har jag arbetat hemma då mitt arbete tillåter det och min arbetsgivare vill att vi gör det. I Sverige fortgår ändå livet till det normala jämfört med många andra länder. Jag har varit lite småförkyld sen några dager efter att jag kom hem från Lappland. Jag har så gott som isolerat mig förutom att jag gått ut på långa promenader. Jag beställde hem mat från mathem till och med. Jag har inte varit sjuk, har inget haft feber, utan bara lätta symptom som också blandats med pollenallergi. Nu är jag äntligen frisk och det var antagligen inte covid 19 och jag kan lika gärna ha haft det utan symptom. Bäst att hålla avstånd ändå och idka det som vår statsminster kallar "folkvett". Det är inget synd om mig. Jag har ett bra jobb med möjlighet till hemarbete. Det är så klart tråkigt att vara singel i dessa tider men jag är hellre själv än med vem som helst bara för att slippa vara ensam. Det är en skön känsla att jag känner mig trygg med mig själv.

Det gör ont i mig att läsa om hur smittan sprids på äldreboenden och i hemtjänsten. Det känns inte som en uppoffring att jag kan arbeta hemma och undvika folksamlingar och uteserveringar finns förhoppningsvis kvar senare om det på något sätt kan hålla smittan nere.

Livet just nu är arbete med Skypemöten med skrivande, inläsning och en massa mailande. Efter arbetsdagen tar jag en lång promenad och lagar sedan middag, surfar för mycket på nyheter, ringer min mamma och ibland ser jag en serie eller läser en bok. Snart kan jag börja springa igen då min lätta hosta släppt och det ser jag fram mot. Våren slår ut utanför mitt fönster. Jag är mindre trött då jag inte har så mycket intryck och jag känner att min kreativa sida börjar att komma tillbaka. Visst saknar jag människor och att småprata på en fika och klart jag oroar mig för vad som kommer att hända då världen antagligen går in i en djup ekonomisk kris efter detta.

Nu är det påskhelg med lediga dagar och årets Skåneresa blev inställd. Snart ska jag ta en cykeltur och träffa min syster med barn. (Självklart på behörigt avstånd). Livet i det enkla där alla mina kära mår bra och ingen blivit riktigt sjuk. Vad händer om några veckor? Lär vi oss något av dessa tider? Jag vet lika litet som någon annan men jag skriver, mest för mig själv men en del tankar vill jag dela så här kommer den första. Titeln på detta blogginlägg låter som en dålig roman från ett annat 20-tal, men det bjuder jag på.