fredag 10 april 2020

I coronans tid långfredagen 2020

Jag avslutade aldrig serien om mitt 10-tal för det började ett 20-tal och en pandemi.  Livet är på något sätt mitt i stunden utan möjlighet till långtidsplanering nu. Jag har skrivit dagbok regelbundet i en månad. Jag började då jag var på en resa till Saltoloukta och Sitojaures fjällstuga långt upp i Lappland i början av mars. Nu åkte jag turåkning och gick inte på after ski eller liftköer utan det var tystnad och friluftsliv. Men hade jag vetat en vecka tidigare att världen skulle stängas ned när jag kom hem hade jag antagligen stannat hemma än att åka på ett fullsatt nattåg med internationella gäster. Jag kommer nog alltid minnas denna vistelse i Lappland för det blev som en paus och ett tydligt före och ett efter.

Jag var i radioskugga i en vecka nästan och den 14/3 insåg jag hur mycket nyheter jag missat på 4 dagar. Det var en chock. Efter det har jag arbetat hemma då mitt arbete tillåter det och min arbetsgivare vill att vi gör det. I Sverige fortgår ändå livet till det normala jämfört med många andra länder. Jag har varit lite småförkyld sen några dager efter att jag kom hem från Lappland. Jag har så gott som isolerat mig förutom att jag gått ut på långa promenader. Jag beställde hem mat från mathem till och med. Jag har inte varit sjuk, har inget haft feber, utan bara lätta symptom som också blandats med pollenallergi. Nu är jag äntligen frisk och det var antagligen inte covid 19 och jag kan lika gärna ha haft det utan symptom. Bäst att hålla avstånd ändå och idka det som vår statsminster kallar "folkvett". Det är inget synd om mig. Jag har ett bra jobb med möjlighet till hemarbete. Det är så klart tråkigt att vara singel i dessa tider men jag är hellre själv än med vem som helst bara för att slippa vara ensam. Det är en skön känsla att jag känner mig trygg med mig själv.

Det gör ont i mig att läsa om hur smittan sprids på äldreboenden och i hemtjänsten. Det känns inte som en uppoffring att jag kan arbeta hemma och undvika folksamlingar och uteserveringar finns förhoppningsvis kvar senare om det på något sätt kan hålla smittan nere.

Livet just nu är arbete med Skypemöten med skrivande, inläsning och en massa mailande. Efter arbetsdagen tar jag en lång promenad och lagar sedan middag, surfar för mycket på nyheter, ringer min mamma och ibland ser jag en serie eller läser en bok. Snart kan jag börja springa igen då min lätta hosta släppt och det ser jag fram mot. Våren slår ut utanför mitt fönster. Jag är mindre trött då jag inte har så mycket intryck och jag känner att min kreativa sida börjar att komma tillbaka. Visst saknar jag människor och att småprata på en fika och klart jag oroar mig för vad som kommer att hända då världen antagligen går in i en djup ekonomisk kris efter detta.

Nu är det påskhelg med lediga dagar och årets Skåneresa blev inställd. Snart ska jag ta en cykeltur och träffa min syster med barn. (Självklart på behörigt avstånd). Livet i det enkla där alla mina kära mår bra och ingen blivit riktigt sjuk. Vad händer om några veckor? Lär vi oss något av dessa tider? Jag vet lika litet som någon annan men jag skriver, mest för mig själv men en del tankar vill jag dela så här kommer den första. Titeln på detta blogginlägg låter som en dålig roman från ett annat 20-tal, men det bjuder jag på.









Inga kommentarer: