Jag har fortsatt att skriva på berättelsen om min mormors mor Rosa och har en form av idé. Även om berättelsens Rosa kommer att vara en romanfigur med möjligtvis ett annat namn, så är det min mormors mamma som står som förebild för den påhittade karaktären. När jag ikväll återigen försökte gestalta Domsten år 1925 i skrift så brast det. Tårarna kom för jag kände en sådan saknad efter mormor som symboliserar Domsten för mig. Mitt i tårarna är jag tacksam och påminns om allt jag lärt mig från mormor och alla minnen jag har från stunder vid verandans köksbord med politiska, litterära och anekdotiska berättelser.
Vädret utanför fönstret med piskande regn inbjuder till melankoli. Löven blir brunare och förmultnar på marken och dagarna bli kortare. Jag är glad att jag har fått denna gård som utsikt och får följa årstidsväxlingarna från min fina lilla balkong. Till helgen får jag nog ta in citronträdet och bära ner balkongmöblerna för vinterförvaring i källaren.
