Att våga

Jag kom att tänka på rädsla och hur den så lätt tar ett grepp om mig. Ibland så är jag något av en katastroftänkare och när något är bra är jag dum nog att inte känna igen mig och bli rädd. Oftast gör jag det utan att vara medveten om att jag är rädd och orolig. Nu i veckan så ringde jag och var lite ledsen till mamma. Min kloka, fina mamma som naturligtvis träffade rätt på vad det var jag kände. Att jag blivit rädd för att jag har en förändring på gång och att jag inte riktigt känner igen mig hur det är att ha det riktigt bra i ett förhållande. För jag har det så bra och jag har träffat någon som jag känner är bra och rätt för mig.

Snart så bor jag ihop med min kille i vår nya lägenhet. Det är stort för mig och bakom den lilla oron finns lyckan. Och den ligger inte enbart i att ha träffat en fantastiskt fin människa som gör mig så himla glad utan framför allt ligger den i att jag börjar komma tillfreds med mig själv. Att jag vet att livet är bra även utanför ett förhållande. Jag har också hittat en ventil i löpningen och ägnar mig mer åt mina intressen och det jag tycker om att göra.