Läsning som berör mig

Idag stäckläste jag en 540 sidor relationsroman från 70-talet. Det var en stundtals obehaglig läsning, men boken "Maken" av Gun-Britt Sundström berörde mig djupt. Kanske för att jag kände igen mig i bokens huvudperson Martina, som älskar,velar och är till och från med sin ungdomskärlek Gustav under de 7 år som romanen utspelar sig. Det är inte vackert skildrat utan det är socialrealism a la 70-tal men ändå innerligt och äkta beskrivet om två människor som älskar varandra men som inte kan leva ihop. Visst är mycket av exteriören i boken saker jag inte kan förhålla mig till som 70-talets vänsterintellektuella kretsar i Stockholm. Men ändå så välbekant för mig som är barn till övervintrad rödvinsvänster.

Jag vet hur det är att vilja men inte kunna. Jag har själv legat och gråtit och aldrig mer velat se en kille som jag sedan har gått tillbaka till så många gånger precis så som Martina och Gustav gör i romanen. Jag har älskat och jag har varit besatt men ändå inte kunnat leva med honom och gått sönder när jag varit ifrån honom. Nu minns jag de glada minnen men boken fick mig också att obehagligt minnas all gråt, all ilska och svartsjukan som också var en del av mitt långa förhållande med min ungdomskärlek. Kanske är det så att den första riktiga kärleken aldrig riktigt lämnar en för jag kommer alltid på något vis att vara hans Anna även om vi numer är förbi det. De var med sorg men också oändlig lättnad att jag insåg att jag gått vidare. Så jag rekommenderar starkt att läsa "Maken" som är en klassiker.

Nu väntar Alex Schulmans "Skynda dig att älska" på nattduksbordet. Och den begynnande grönskan utanför mitt fönster ger mig en förnimmelse om att en sommar väntar på mig i ett vidunderligt vackert Stockholm med nya äventyr runt knuten.