När jag var 15 år läste jag Edith Södergrans dikter. Jag förstod aldrig modernismen i dikterna och tekniken bakom poesin. Sådant intresserade mig inte. Jag såg olyckan i en olycklig ung kvinna och kände igen mig. Därför läste jag Södergran, precis som jag läste Sylvia Plaths Glaskupan, som att jag läste Karin Boye och grät över att det gjorde ont när knoppar brister. Jag skrev egna dikter, om olycklig kärlek, ensamhet och om döden. Tunga ämnen och dikterna var fruktansvärt pretentiösa. Jag slängde det mesta när jag då och då rensade mina skivbordslådor i mitt flickrum.
Jag drömde om en framtid som författare. Jag skulle med mina bästsäljande dikter och romaner visa alla att jag var fantastiskt begåvad och att den tysta musen faktiskt hade någonting att säga. Speciellt en släng till mina svensklärare skulle det bli, de som gav mig minuspoäng för min slarviga grammatik och mina satsraderingar. Jag vet fortfarande inte vad satsraderingar är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar