Berg- och dalbana

Ibland känns livet som en berg-och dalbana. Önskar ibland att jag var mer rationell och mindre av en känslomänniska. För mig känns ord och besvikelser starkt och impulsivt. Jag blir ledsen när saker inte blir som jag förväntat mig och när någon ställer in ett efterlängtat möte. Livet känns tungt och tråkigt de dagarna. Jag försöker vara nöjd, men varken konsumtion eller samtal med mina nära gjorde mig nöjd idag, så jag skriver av mig istället. Jag känner mig ensam fast jag vet att det är bra att vara det ibland. Känner mig inte utvilad efter en helg full av besvikelse och med ögon som golfbollar efter allt för många tårar. Jag ska gå och köpa mig en stor påse lösgodis och krama om kudden och försöka komma fram till vad jag vill. För varför ska en människa jag känt i mindre än ett halvår påverka mig så starkt att ett inställt möte leder till tårar?