När jag var barn tyckte jag det var rätt tråkigt att åka ut till vårt lilla torpställe mitt ute i Hålavedens urskog utanför Tranås på gränsen mellan Småland och Östergötland. Även om jag nog ändå tyckte om att vara där när vi väl kommit fram efter den cirka 45 minuters bilresan från Linköping på snåriga grusvägar. För på torpet var det tystnad och det var vi(min familj) och skogen och jag vet inget vackrare än riktig fin gammal skog med porlande bäckar om våren. I bäckarna lekte jag och min lillasyster under vårens första torputfärd i våra förhatliga begagnade Graningekängor. Gick man upp några hundra meter från bäckarna kom man ut på landsvägen som ledde till den lilla samhället som hade en liten lanthandel med 50-talskänsla som varade fram tils affärens nedläggning i mitten av 90-talet.
Jag tror att jag kom att tänka på torpet eftersom jag i helgen råkade hamna i en fotogenslampsaffär på Götgatan i Stockholm. Fotogenlampor förknippar jag nämligen med min barndoms torpsomrar eftersom vi varken hade el eller rinnande vatten i stugan. När jag blundar ser jag så väl hur det såg ut i torptrakterna. Konstigt hur minnet fungerar ibland. Jag undrar om torpet står kvar? Om det bebos av nya sommargäster eller om trädgården och den gamla stugan förfallit helt och hållet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad var det för fel på graningekängor....;)
Fin beskrivning av torpkänslan.Det var där jag lärde mig att man kan klara sig bra utan vare sig rinnande vatten eller el.
Det var väl för foträtt och 70-tal för en rosaälskande femårig Anna. Nu skulle jag gärna ha ett par. :)
Skicka en kommentar