Livet har börjat, vi har en lång väg framför oss..

Jag säger som Winnerbäck "Det svajar i min själ". Men ändå är det bara att kämpa på i novemberrusket. En trevlig cykeltur ensam hem längs Söder Mälarstrand och en eftermiddagspromenad igår i ett mörkt, men upplyst Stockholm får mig att inse att jag bor i en vacker stad. Idag har eftermiddagen ägnats åt städning och tvätt, samt att jag bakat gott bröd och lagat soppa. Allt fanns hemma så snart ska jag bege mig till affären och handla frukost. Har köpt en amaryllis och två jättesöta novemberkaktusar så nu känns det som hemma med budgetmat och fina blommor i mörkret. Jag kan ändå känna en viss melankoli, men jag gissar att det är årstiden som spökar.

Jag vågade ringa om lysknappen, men tyvärr har inte fastighetsskötaren ringt upp mig som utlovat. Får se om han ringer imorn så jag kan få det fixat så jag kan se i hallen.

För övrigt är livet fortfarande ungt, om än det går i ett rasande tempo. Jag fyller 27 år om två månader och närmar mig medellivslängden för rockstjärnornas rockstjärnor men ändå känner jag att jag har ett långt liv framför mig med mycket lycka och kärlek. Det känns hoppingivande och det är bara att stå ut med novmebermörkret för snart vänder det och våren närmar sig.