Igår såg jag en sådan underbar stjärnhimmel då jag var med min Jocke på hans landställe. Så vackert att vara mitt i skogen med helt klar himmel med frost på marken. Vad lite som krävs för att känna lycka.
Minns min barndoms torputfärder med stjärnhimlar och tysthet och en viss sorg kommer fram. Känns som så länge sedan, men när jag blundar kan jag se grusvägen med det lilla omoderna huset mitt ute på en höjd i Hålavedens mörka urskog. Det har nog snart gått tio år sedan jag var där senast. Mycket som hänt under åren som gått och jag har lärt mig att sanningen befriar och faktiskt gör oss fria.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar