2017

Då är det den sista veckan på detta år och julen har passerat.  Idag är det annandag jul och det är grått ute och mörkret sänker sig utanför min utsikt mot min lilla innergård.  Det har varit en fin jul i år, julafton hos Karin och juldag hos Henning. Så skönt att inte resa bort utan att få umgås med sin familj och koppla av hemma i Stockholm. Ännu återstår några dagar av året men jag jag ger mig ändå på en sammanfattning.  Det blir en ganska personlig beskrivning över året men det har varit ett rätt sorgligt år men också många fantastiska stunder med många skratt.

Året började med en rätt misslyckad resa till Mora för att åka längdskidor över trettonhelgen men bihåleinflammation hos sällskapet och 20 minusrader gjorde att det inte blev så mycket åkning som

planerat.

 

Jag fyllde 33 år i januari och födelsedagen firades som vanligt med mamma på besök och teater. Sedan började jag nytt jobb och på natten därefter brast min relation, som egentligen brustit redan på hösten år 2016 men som jag ändå trodde skulle kunna lagas ihop.  Februari var som en dimma av att hålla mig upprättad mellan småförkylning, hjärtesorg och nytt jobb.

I mars tog jag tog i känslan att jag inte kunde bo kvar hemma och packade en resväska och flyttade hem till min syster som nyss blivit stockholmare. Mitt bland småbarnskaos fanns en plats för mig och all kärlek från barnen och min syster fick mig att hitta tillbaka till mig själv. Varje söndag under nästan hela februari, mars och april tittade jag på lägenheter.  Förutom att jobba på mitt nya rätt krävande jobb så sprang jag mina terapilångpass, gick på min onsdagsyoga och var ute och lekte med systersonen i lekparker. Jag kom överens med min före detta sambo om uppdelning och utköp ur vår gemensamma lägenhet som han bodde kvar i. 

Det blev påsk i april som firades i Skåne med en mormor som var mycket sjuk. 

I slutet av april så skrev jag till slut på kontrakt för en liten etta i Örnsberg/Aspudden.

Det var en sådan lättnad att äntligen veta att jag skulle få en egen plats igen att bygga upp mitt nya liv på i en ny stadsdel. Maj kom med vacker grönska och småbarn och systerprat, jobb och en början av en känsla att tiden läker alla sår. 

Juni kom med den numera årliga traditionen att springa maraton. Jag tog mig i mål också detta år på en sämre tid än tidigare tillfällen men med mindre träning och en stark känsla att ändå vara starkare mentalt än på länge. I mitten av juni månad flyttade jag på riktigt och tog mina saker från Solna en sista gång. Tårarna rann ner från kinderna när jag åkte därifrån med mina medflyttare tillika syster och bror. Ett nytt kapitel i livet började. Det blev sommar på riktigt och jag gick långa promenader och sprang i mina nya fina omgivningar. Eller egentligen var de nygamla då jag bodde i närheten under min första tid i Stockholm. Min innergård grönskade och det var fint att vakna till denna utsikt. 

I mitten av juli åkte jag till fjällen för en organiserad fjällöpning i grupp och det blev också en inre resa för mitt bland den vackra tystnaden i radioskuggan i midnattssolens land visste jag att allt skulle bli bra till slut. Det var trevliga människor jag sprang med och det var fantastiska dagar.

Efter fjällen åkte jag till Skåne och det var mormors sista dagar i livet som jag fick dela med mamma och mina bröder. Hon lämnade oss en eftermiddag i slutet av juli 94 år gammal och en epok försvann. 

Det blev augusti och Stockholm och jobb igen, mormor begravdes i en fin ceremoni i Allerum och vi fick skåla för henne i Havsbris.

 

Det blev höst och september passerade förbi med ett Lidingölopp och fina färger på min innergård. 

Oktober kom och det var onsdagsyoga, nya trevliga kollegor som jag lärde känna mer, lördagar med promenader till ihåliga eken i Stora Skuggan med syster och barnen. November passerade förbi och det var jobb, yoga, mer jobb och ett besök i Norrköping för att fira brorsdotters födelsedag såsom traditionen är. 

December kom med adventstider, massivt med jobb, en återupprättad träningsmotvation för att återigen springa maraton nästa år. Det blev jul och nu har jag sammanfattat detta år. Om några dagar slår jag igen kapitlet för 2017 och öppnar ett nytt och jag ser fram mot 2018. Hoppas att det nya året innehåller mindre sorg och mer skratt. 

Höstkänslor

Jag har fortsatt att skriva på berättelsen om min mormors mor Rosa och har en form av idé. Även om berättelsens Rosa kommer att vara en romanfigur med möjligtvis ett annat namn, så är det min mormors mamma som står som förebild för den påhittade karaktären. När jag ikväll återigen försökte gestalta Domsten år 1925 i skrift så brast det. Tårarna kom för jag kände en sådan saknad efter mormor som symboliserar Domsten för mig. Mitt i tårarna är jag tacksam och påminns om allt jag lärt mig från mormor och alla minnen jag har från stunder vid verandans köksbord med politiska, litterära och anekdotiska berättelser.

Vädret utanför fönstret med piskande regn inbjuder till melankoli. Löven blir brunare och förmultnar på marken och dagarna bli kortare. Jag är glad att jag har fått denna gård som utsikt och får följa årstidsväxlingarna från min fina lilla balkong. Till helgen får jag nog ta in citronträdet och bära ner balkongmöblerna för vinterförvaring i källaren.

Vegetarianen av Han Kang

I början av denna vecka läste jag ut boken Vegetarianen. Det är en annorlunda roman då huvudpersonen berättas utifrån tre perspektiv, en tråkig förtryckande make, en svåger med konstnärsambitioner och en kärleksfull pliktmedveten syster. Huvudpersonen själv inflikar bara med några korta meningar, vilka dock är de mest poetiska i boken. Boken handlar om en sydkoreansk kvinna som en dag bestämmer sig för att sluta äta kött. Beslutet får dock andra konsekvenser som blodlust och kvinnan avskyr all lukt av kött, såsom sin egen makes lukt som påminner henne om ett dött köttstycke. Att kvinnan slutar att äta kött faller inte hennes hemska make och familj i god dager. Maken blir fruktansvärd mot sin fru eftersom hon inte längre lagar den mat han vill äta och inte heller längre vill ligga med honom. De har ett kärlekslöst äktenskap redan tidigare, vilket man också förstår när man kommer till svågerns och systerns perspektiv på huvudpersonen.

Boken är metaforiskt skriven och jag tror att den skildrar mäns våld mot kvinnor, anorexi och schizofreni. Den är fruktansvärd i vissa delar då det förekommer övergrepp. Språket är anpassat efter den som är berättare och den är mycket vackert skriven. Jag mådde dåligt av vissa delar men tyckte ändå mycket om boken. Jag rekommenderar Vegetarianen till alla som vill läsa något välskrivet i en annorlunda form av roman. Det var också första gången jag läste något av en författare från Sydkorea. Boken gavs ut i Syskorea för 10 år sedan men om romanen stämmer verkar samhället där vara ganska konservativt och patriarkalt, något som var nytt för mig. 

Fjällöpning Laponia del 2

Här kommer den andra delen från min löparresa i Laponia.

Vi lämnade Gisuristugan på förmiddagen. Det regnade mycket och det blev blöta kilometer längs en mycket våt led med några snöfält. Det blev träning för det så kallade pannbenet denna dag med det usla vädret.  Skyltarna  på leden sa att sträckan var 23 km, men det visade sig att det var lite kortare enligt min GPS-klocka.

Efter att vi passerat en mycket lång bro stannade
vi för lunch.
































Jag hade då varit ute i hällregn i cirka två timmar. Det var en iskall lunch och jag blev så blött och kall. Fötterna var genomvåta och jag ville bara att vi skulle komma fram till stugan. Efter en varm kopp och en fruktbar så fortsatte vi springa, nu var det mer spänger och fortfarande blött. Men det gick rätt bra att springa och känslan ändrades till kärlek och löparglädje då kroppen sakta värmdes upp igen. Det slutade sedan regna och vi kom då fram till en av de absolut vackraste platser jag besökt, Kutjaurestugan. Det dånade från jokken och det blev en fika utomhus då regnet avtagit. Sedan blev det en tvätt nere vid forsen med hink eftersom vårfloden var sen gick det inte riktigt att bada i jokken. På eftermiddagen höll vår ledare Elin ett underbart yogapass inne i stugan.

På kvällen blev det  middag i form av frystorkat och allt smakar bra efter en dag i naturen. Jag kände mig så avkopplad, så borta från stress i vardagen då det inte fanns någon gsm-täckning, ingen el. Att sedan somna under den ljusa norrbottniska natten med dånade ljud från vattenfallet var en känsla jag kommer att bära med mig länge. Jag vill gärna besöka Kutjaurestugan någon mer gång.

Nästa morgon skulle vi springa längs ett landskap som utlovades att se ut som vägen till Mordor. Vi skulle springa tillbaka till Vaisalouktastugan där vi påbörjade vår tur några dagar tidigare. Etappen började med uppförsbacke, en lång sådan. Det blev mestadels vandring uppför för min del. När vi kom upp på kalfjället var det stenigt och många snöfält.

Det gick ändå rätt bra att springa trots regn och blåst väl uppe bland stenrösen. Det som var svårt var allt vatten och att jag saknar bra teknik för att springa på så stenigt underlag. Vi stannade för en lunch i ett vindskjul. Det var varmt där inne och sedan blev det en blöt tur på stenigt landskap på genomblöt led med snöfält. Men det var så vackert och det såg ut som att man var i Sagan om Ringen.

Väl framme i Vaisaloukta fanns det mobiltäckning. Det blev ett yogapass även denna eftermiddag, sen en fantastisk god vegetarisk middag följt av äppelkaka gjord på gasolspis som efterrätt.

Morgonen därpå skulle vi springa tidigt för att hinna ta båten från Akka och vi gav oss iväg efter klockan 7. Det blev en mycket blöt tur på spänger, där det blev vandring stor del av sträckan då det inte gick att springa. Vi kom sedan till båten som tog oss tillbaka till Ritsem där vi tog buss och sedan båt till avslutningen på Saltoloukta fjällstation. På Saltoloukta fick vi en fantastisk lunch. Sedan lämnade vi ryggsäckarna och tog oss ut på en liten joggingtur i omgivningarna. Jag kände mig så lätt när jag inte hade 7 kg på ryggen.

Efter joggingturen blev det en skön dusch och bastu. Det var skönt att få tvätta håret efter 4 nätter i fjällstuga och känna sig riktigt ren igen.

Vi avslutade sedan kvällen med trerätters middag med vinpaket. En underbar vistelse kom mot sitt slut. Dagen därpå var det hemresa men jag hann med en promenad i omgivningarna och en lunch på fjällstationen innan båten gick. Sedan blev det buss och nattåg hem till Stockholm. Denna fjällvistelse är en av de bästa resorna jag gjort. Jag kommer att komma tillbaka till de norrbottniska fjällen med vandringskängor eller löparskor.

Fjällöpning Laponia del 1

Jag är hemma och mellanlandar i Stockholm efter ett äventyr i Lapplandsfjällen. Imorgon går tåget till Skåne för mer semester med nära och kära.

Jag har sprungit i fjällen. Det var så roligt, utmanade och också en inre resa. Nu i efterhand kan jag knappt beskriva varför men det var ren och skär terapi. Naturen var så bedövande vacker, vädret inte det bästa, stigarna steniga, spängerna blöta och leden blöt och på sina ställen snöfält. Fötterna blev våta men humöret var på topp och jag kände hur stark min kropp var. Efter en vår där jag kämpat med inspirationen till att springa såg jag återigen varför jag älskar det. Det handlar inte om tider, inte om prestation utan om endorfiner som lösgörs och ger själen ett lyckorus. Löpningen innehöll visst inslag av gång för min del då jag inte har en vana vid så teknisk svår terräng men rätt mycket löpning eller jogging blev det.

Då packningen var minimal så kunde jag inte ta med ett anteckningsblock och upplevelserna är inte så strikt ihågkomna. Resan började i alla fall på ett nattåg som kom i tid och sedan blev det buss genom skogen från Gällivare till Stora Sjöfallets nationalpark där det blev ett uppehåll innan vi kom fram till Ritsems fjällstation. Fantastiskt vackert vid Stora Sjöfallet. Kan inte ens förstå hur fint det måste ha varit där innan Vattenfall började anlägga ett vindkraftverk på 30-talet. Hur de kunde göra det i en nationalpark är en annan fråga, men miljöfrågor var inte lika stora på den tiden.

Jag träffade gruppen jag skulle springa med vid Ritsems fjällstation och vår guide Elin mötte oss. Där fick vi packa om och lägga in det vi behövde för 4 nätter i fjällstuga + lite mat och snacks i våra 20-litersryggsäckar anpassade för löpning. Resten av vår packning lämnade vi i Ritsem då vi skulle komma tillbaka dit i slutet av veckan och ta med oss packningen för avslut på Saltoloukta fjällstation. Vi anlände med båt till Vaisaloukta fjällstuga på eftermiddagen där vi skulle springa cirka en mil till Akkastugan. Det var blött och leden gick på spång hela vägen nästan. Jag undrade vad jag gett mig in på men så plötsligt gick det att springa några steg då och då och vi kom fram till stugan. Där blev det vedeldat bastubad och en god middag. Jag sov sedan helt ok. Ljuset på nätterna så långt upp i Sverige är dock inget jag är riktigt van vid.

Nästa morgon blev det grötfrukost och  sedan på med terränglöparskorna igen efter att jag svettig till sist fått igen väskan. Denna dag gick det lättare att springa och det var väldigt vackert.

Vi stannade för lunch i form av varma koppen och fruktbars vid ett ställe där myggen bet. Det regnade inte så mycket denna dag men man blev fuktig av svett och duggregn. Vi kom efter 13 km fram till Gisuristugan. Ett ombyte blev det där och kaffe i stugköket. Vi var sen några som gjorde en topptur senare på eftermiddagen och sprang uppför obanad terräng till en sjö på kalfjället. Eller jag gick raskt större delen då jag inte är van att springa så mycket uppför. Några tog sig ett dopp i sjön, inte jag då jag inte var så varm för att bada i isbad. Jag klädde på mig min tjocka tröja, jacka och mössa. Promenerade sen till "toppen" med utsikt över Akkafjället och Sareks snöklädda toppar. Så vacker utsikt och en mast gjorde att 4-g täckningen var på topp, trots radioskugga i dalen nedanför så stunden förevigades också på instagram. Sen sprang vi ner och det var så roligt, jag tog det försiktigt men blev rejält varm. Vi mötte några renar som var borta lagom till jag fått fram mobilen för att fota.

Vi kom tillbaka till stugan där jag snabbt tvättade av mig vid fjälljokken. Det var kallt men uppfriskande. Det blev sedan en trevlig middag följt av yatzispel. Därefter blev det en varm natt, stugvärden hade nämligen inte tagit fram myggnät till fönstren och vi valde värme framför mygginvasion. Jag gick ut för att gå på dass efter klockan 23 och trots att regnet låg i luften vart det så ljust. Nästa morgon regnade det ännu mer och vi skulle ge oss ut på en lång tur. Mer om det och  resten av fjällöpningen kommer i ett annat inlägg.

Kärlekens väg av Alain de Botton

Förra veckan läste jag ut boken Kärlekens väg av Alain de Botton. Det är en roman som handlar om ett par som träffas passionerat när de är runt 30. Man får följa deras liv en 10 år framåt, de gifter sig, bråkar, försonas, får barn, är med om otrohet, parterapi och allt annat som kan tillhöra tvåsamheten. Botton menar nämligen att vi allt för ofta fokuserar på förälskelsen, den inledande härligheten i att träffa en annan människa, men att det är tiden efter förälskelsen som man borde fokusera på. Hur kommer det sig att man står ut med en människa och hur har förälskelsen fått en nästan religös innebörd i västerlandet? frågar han sig utläggningarna. Jag störde mig lite på inspelen från författaren då jag tyckte själva berättelsen ibland kunde ha vunnit på att få tala för sig själv. Jag saknade också kvinnans perspektiv i berättelsen då det hade varit intressant att också läsa om hennes version av förhållandet.  Det är klart hade jag varit 22 och läst boken kanske jag hade fått en aha-upplevelse av den allvetande filosofiska författarens förklaringar men  med lite livserfarenhet har jag lärt mig att en relation verkligen börjar efter det att förälskelsen svalnat.

Boken är dock mycket läsvärd och jag läste den med stort intresse och den fick mig att tänka till lite extra. Jag rekommenderar den till alla som liksom jag själv uppskattar romaner som får en att fundera och nästan bli lite upprörd.

Jag har läst mycket nu senaste veckorna och mer lär det bli under semestern. Jag kommer skriva lite om de böcker som jag tyckt varit lite extra intressanta.

Sommar i Örnsberg

Livet känns lättare när det är lediga dagar och sommar. Vädret denna juli innebär ännu inte högsommar, men växlande molnighet har sin charm det också och man slipper svettas för mycket. Detta är en lite annorlunda semester då allt inte är bokat som många tidigare sommarsemestrar varit för mig. Men jag ska besöka både norra och södra Sverige. Jag har tagit hela 4 veckors ledigt. Jag bestämde mig för det och det känns som ett bra beslut, eftersom jag behöver vila efter ett omtumlande halvår.

Jag börjar sakta få fint i min nya lägenhet. Jag trivs i området och älskar det bohemiska här. Jag har ännu inte badat då det inte varit riktigt badväder, men det är väldigt fint vid klippbadet vid Vinterviken 700 meter från min lägenhet. Nu har jag bott i nya lyan i snart 4 veckor. Det kändes konstigt att bo själv första veckan efter att ha bott med min syster och hennes familj i över tre månader. Jag är glad att jag kunde få bo där ett tag och få all kärlek från syster och barnen i en tid då jag verkligen behövde kärlek, familj och vänskap.

Stockholm marathon 2017

Jag kom i mål idag i min tredje mara runt Stockholms gator. Jag minns inte stora delar av loppet utan var bara helt närvarande. Det var fantastiskt löparväder, mulet, 15 grader och lätt bris. Första milen kändes mycket bra och fram till strax efter halvmaraton sprang jag på bra. Det var mycket publik på gatorna och en positiv stämning runt hela loppet. Jag har tränat sämre än till mina tidigare två maror som jag båda sprang på 4 timmar och 2 minuter. Jag fick känna att det fattades några rejäla långpass och färre andra pass i benen idag då orken tog slut efter 25 kilometer. Idag tog det mig nämligen 22 minuter längre än sist att komma i mål. Det var en kamp efter 25 km då mina muskler helt tog slut i benen och extra mycket i högerbenet som kändes som en cemmentklump som inte ville springa. Jag bröt dock aldrig utan kämpade joggandes mig in i mål i långsamt tempo på stela ben där högerbenets muskler var nära kramp. Trots det obehagliga idag så är jag pepp på att återigen komma i den fantastiska form jag var i för två år sedan. I sommar ska jag upp till fjällen och springa mellan stugor tillsammans med en guide i en gruppresa som STF anordnar. Det ska bli spännande att dels åka själv utan att känna någon och dels vara i en så vacker miljö.

Jag är väldigt glad över min prestation idag för denna vår har inte varit lätt för mig. Ibland så kommer hjärtesorgen utan att man bett om den och man måste anpassa sig då livet inte blir som planerat.  Jag har bott hos min syster med familj i snart tre månader. Men det har gjort mig gott att ha fått så mycket kärlek. Trots att mitt hjärta bildligt gjort så ont sista tiden så orkade det ändå ta mig runt ett maraton idag.  Om mindre än två veckor får jag nycklarna till min nya lägenhet. Det blir en ny tid, ett nytt liv, i ny stadsdel och det känns som en nystart för mig. Jag har ju också börjat skriva i bloggen igen så en uppdatering kommer när jag kommit i ordning. En reseberättelse från fjällen kommer också så klart. Bilderna visar mig före loppet och efter målgång.

Rosa

Jag har en idé om att skriva en berättelse som delvis utspelar sig efter första världskriget. Jag vill skriva om Rosa och Jules. Jag tror att de träffades kring åren före 1920 på Dalens tivoli i Kullabygdens Skåne. Jules och Rosa är två personer jag aldrig träffat men som var släktingar till mig och de var min mormors föräldrar. De hade en lanthandel i Domsten, en liten by utanför Helsingborg, som de drev tillsammans fram till Rosas död i slutet av 40-talet. Rosa blev bara 55 år och Jules avled i sviterna av en bilolycka i början av 60-talet 70 år gammal. Mormor har berättat mycket om sina föräldrar och jag tror att det var två intressanta personer.

Om Rosa innan hon var min mormors mor vet jag inte mycket. Inte mer än att det sägs att det spökade i skomakarehuset i fiskeläget Viken i nordvästra Skåne där hon föddes år 1891. Det finns nämligen spökhistorier från det huset som mormor berättat för min mamma och senare för mig och mina syskon. Mormor har skrivit ner spökhistorierna från Viken för en hembygdsförenings tidskrift. Rosas yngsta dotter Kerstin gick bort i december förra året och hennes äldsta dotter, min mormor, är 94 år och bor numer på ett hem. Därför känns det som att jag med min mormors berättelser i bakgrunden får hitta på en del av Rosas historia. Jules finns det fler som minns nämligen då han fick leva 15 år längre än Rosa. Hans foton och vykortssamling finns också bevarad.

Tidevarv komma och tidevarv försvinna och mycket är annorlunda för mig som föddes 93 år efter Rosa och Jules. Det blir en utmaning att skriva en berättelse i en tid så långt från min egen. Var berättelsen börjar eller var den slutar eller alls om det blir någon vet jag inte. Det är ändå en skön känsla att ha hittat inspiration till något att skapa efter att jag känt mig väldigt okreativ de senaste åren.

Snart 10 år med denna blogg. Anna våren 2007

Min blogg är en ganska insomnad sak numera. Jag har aldrig haft några egentliga läsare och inte heller gjort reklam för den bland bekanta. Dock har jag haft min blogg i snart 10 år! Jag hade en annan blogg innan jag skaffade denna som jag hade helt i hemlighet under cirka ett år. Jag raderade den och det är jag ganska glad för. Jag var lite mer privat i den. Även denna blogg skriver jag som dagbok  men jag vill inte att något som jag inte kan delge för en bättre kollega på en kafferast ska hamna på Internet.

Vem var jag då för 10 år sen? Jag var  nyss fyllda 23 år och pluggade andra året året på det affärsjuridiska programmet på Linköpings universitet. När jag började blogga här var jag inne på det tredje året och hade tvivel om vad jag ville göra i framtiden. Jag bodde i en sliten gammal 20-talsetta i centrala Linköping som var rätt lyhörd och behövde en renovering. Men den var charmig, hade en rätt låg hyra och jag trivdes bra där. I närheten bodde Marcus som jag våren 2007 hade uppehåll från i den av - och till relation som varade från jag var 19 år på hösten 2003 tills det slutligen tog slut helt hösten 2009 då jag var 25. När vi inte var tillsammans dejtade jag ibland andra killar som jag träffade på fester och på studentställen men jag gick aldrig vidare till någon ny relation utan gick tillbaka till Marcus. Han gjorde detsamma. Jag kände mig lite vilsen i livet. Min syster skaffade hund sommaren 2007 och det botade min hundrädsla då jag var den enda tillgängliga hundvakten. 

Jag sprang inte alls som jag gör nu men jag hade perioder då jag promenerade mycket och gick på pass på Friskis och Svettis. Jag läste mycket böcker som jag alltid gjort hela livet.