Efter en natt i sovsal åt vi frukost och begav oss sedan ut på leden igen som gick uppför om än med lite löpmöjligheter i början. Jag hade inga stavar och mina lår brände från solbränna och från träningsvärk från gårdagens nedförslöpning. Efter ett tag kändes kroppen bättre och vi kom högre upp och vyerna var magnifika då vi hade utsikt mot glaciärer och snötäckta toppar.
Vi klättrade uppåt i rask gång och kom till en topp, det var näst högsta punkt för dagen. Vi skulle ner och äta lunch innan det gick upp igen, så det blev också som alla dagar en del nedförslöpning som var härlig. Idag var det mer löpning än dagen innan som mest varit vandring. Det blev fotostopp på toppen och glada miner. Inget regn idag heller utan varmt väder om än det var lite svalare på 2500 meters höjd. Under lunchen var det lite kyligt men sen kom vi upp på höjden och det blev teknisk löpning upp – och ned i ett böljande landskap fram tills vi kom till toppen av ett liftsystem där vi mötte glada italienska ungdomar på skolutflykt.
Vi fikade vid cafeét vid liften och kaffet smakade gott efter några timmar ute i naturen. Courmayeur låg nedanför oss, men först skulle vi nedför vid sidan av en mycket lång slalomnedfart med en sådär 700 meters nedförsstigning. Vid sidan av backen var det skogsstig och många rötter och det kändes i låren men till slut var vi nere och nu var det inte långt kvar till vårt hotell. Efter 3 mil i benen var det skönt att komma fram till den lilla söta pittoreska staden i Italien med en fantastisk utsikt mot alptoppar. Det var varmt väder och efter en dusch för att skölja av de dammiga benen från nedfarten längs pisten var jag redo för en glass i solen, följt av öl, som följdes av pizzamiddag.
På natten sov jag trots hotellrum inte jättebra då jag hade svårt att somna, kanske beroende på hög höjd då Courmayeur ändå ligger 1224 meter över havet, pizzan och ölen i magen och alla intryck.
Dagen därpå bjöd på sovmorgon och sen skulle vi vandra uppför en lång uppförsbacke vars mål skulle ta oss mot en utsikt så fin att det kändes in i själen följt av vyer av blomsterängar mot sluttande branta berg. För ibland kan naturen vara så vacker att det nästan gör ont tycker jag. Tänk att jag får se och uppleva så mycket i mitt liv och att jag som tyckte 2,5 kilometerspåret i skolan var en plåga nu utan problem tar mig runt ett bergsmassiv på löpande fötter. Jag är evigt tacksam för det som mitt löparintresse gett mig och fortsätter att ge mig i utmaningar och upplevelser och att mina ben är så starka och klarar mer än jag trodde var möjligt.
Efter lunchen vid utsiktsplatsen väntade några kilometers fin löpning på ganska ”platt” underlag fram till en refuge på toppen där vi stannade och fikade.
Efter det var det nedförsbacke till vårt andra boende i Italien. 18 km var till ända och därtill säkert 1300 höjdmeter. Boendet var en liten fjällstation där det var väldigt fuktigt, förmodligen för att glaciärerna i bergen gav fukt i dalen. Det blev en trevlig after run i gräset innan dusch och middag.
Dagen därpå var det återigen en tremiladag och vi skulle vi in i Schweiz och passera en bergstopp precis på gränsen, Grand Col Ferret, som första delmål för dagen. Mer om det i nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar