Annandag påsk, mobilanteckning och bokläsning

I min mobil har jag sedan över 1 år tillbaka en mapp som heter veckoanteckningar. I den skriver jag varje söndagskväll eller måndag morgon en liten anteckning för kommande veckan. För vecka 16 skrev jag:

"Idag är det annandag påsk. Påsken var fin med korvgrillning med Karin med familj i lördags. Igår kände jag mig lite ensam men jag har planterat på balkongen och jag sprang för första gången på veckor. I veckan blir det hemmajobb. Mer planer än så har jag inte." 

Jag kom dock på nu att jag vill tipsa om lite böcker som jag läst den senaste månaden.

1794 av Niklas Natt och Dag

 Denna bok är fortsättningen på 1793 och den handlar helt enkelt om ett Stockholm under det årtal som titeln antyder. Känsliga läsare varnas då Stockholm då var kallt, fattigt och smutsigt och grymt. Jag tyckte 1794 var lite för lång, så betyget blir 3 av 5. Språket är dock helt fantastiskt och lite gammeldags så att känslan blir 1700-tal. Men uppföljaren lyckas inte hålla samma nivå som den första 1793. Pandemi eller inte. Jag lever alla gånger hellre år 2020 än 1794. 

My year of rest and relaxation av Odessa Moshfegh

Boken har nyligen getts ut på svenska, men jag läste den på engelska. Den handlar om en 26-årig kvinna som ärvt pengar av sina föräldrar och som bär på en slags sorg över att ha växt upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som arbetat för mycket. Hon har, förutom förlusten av föräldrarna, allt som en ung kvinna år 2000 kan tänka sig. Det är en tjej som har en examen i creative arts från ett Ivy Leage college, pengar, en våning på Manhattan och ett kreddigt jobb på ett konstgalleri. Ändå bestämmer hon sig för att börja sova så mycket som möjligt för att livet inte känns meningsfullt. Hon får till slut sparken från jobbet men eftersom hon klarar sig på sitt arv spelar det ingen roll. Men hjälp av en virrig psykiatriker som skriver ut starka mediciner lyckas hon sova bort stora delar av dygnet. Jag tyckte om denna roman. Att läsa om en ung kvinna som är allt annat än vad idealet för vår tid är befriande. Betyget blir 4,5 av 5. 

Aednan av Linnea Axelsson

Det här är en annorlunda bok. Det är ett diktepos om en samisk släkt. Från tvångsförflyttningar på 1920-talet som delade familjer, nomadskola där barnen skildes från sina föräldrar, till dagens kamp hos en ung aktivist för en samebys rättigheter mot svenska staten. Det är isande skrivet och det är upprättelse för Aednan, samernas land i väglöst land. Denna bok är så vacker! Betyg 5 av 5. 

Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg

Romanen är hemsk men fruktansvärt vackert skriven. Redan från början vet läsaren att huvudpersonen är död och mördad, brutalt styckmördad. Det är en missbrukare som dött av händerna från en av kunderna då hon är prostituerad. Hon ser tillbaka på sitt liv från andra sidan och minns livet innan det togs ifrån henne och hon följer sina barn som hon inte kunde ta hand om i livet och ser sina föräldrars sorg. Sara Stridsberg skriver så vackert att det är svårt att sluta läsa. Det är en bok om en människa på botten av samhället men där kärleken är det största som finns hos oss alla, också hos den som blir styckad till döds utan att någon saknar henne på flera veckor. Hade boken varit skriven av någon annan tror jag inte att jag hade kunnat läsa. Betyget blir 4 av 5. 

Nu läser jag "Revolutionsdagbok 1919: skratta och gråta på samma gång". Det är en postumt utgiven dagbok av Victor Klemperer. Han skev dagbok också senare under nazismen och dagböckerna är kända i Tyskland, men okänd hos mig. Recension kommer senare!  

I coronans tid långfredagen 2020

Jag avslutade aldrig serien om mitt 10-tal för det började ett 20-tal och en pandemi.  Livet är på något sätt mitt i stunden utan möjlighet till långtidsplanering nu. Jag har skrivit dagbok regelbundet i en månad. Jag började då jag var på en resa till Saltoloukta och Sitojaures fjällstuga långt upp i Lappland i början av mars. Nu åkte jag turåkning och gick inte på after ski eller liftköer utan det var tystnad och friluftsliv. Men hade jag vetat en vecka tidigare att världen skulle stängas ned när jag kom hem hade jag antagligen stannat hemma än att åka på ett fullsatt nattåg med internationella gäster. Jag kommer nog alltid minnas denna vistelse i Lappland för det blev som en paus och ett tydligt före och ett efter.

Jag var i radioskugga i en vecka nästan och den 14/3 insåg jag hur mycket nyheter jag missat på 4 dagar. Det var en chock. Efter det har jag arbetat hemma då mitt arbete tillåter det och min arbetsgivare vill att vi gör det. I Sverige fortgår ändå livet till det normala jämfört med många andra länder. Jag har varit lite småförkyld sen några dager efter att jag kom hem från Lappland. Jag har så gott som isolerat mig förutom att jag gått ut på långa promenader. Jag beställde hem mat från mathem till och med. Jag har inte varit sjuk, har inget haft feber, utan bara lätta symptom som också blandats med pollenallergi. Nu är jag äntligen frisk och det var antagligen inte covid 19 och jag kan lika gärna ha haft det utan symptom. Bäst att hålla avstånd ändå och idka det som vår statsminster kallar "folkvett". Det är inget synd om mig. Jag har ett bra jobb med möjlighet till hemarbete. Det är så klart tråkigt att vara singel i dessa tider men jag är hellre själv än med vem som helst bara för att slippa vara ensam. Det är en skön känsla att jag känner mig trygg med mig själv.

Det gör ont i mig att läsa om hur smittan sprids på äldreboenden och i hemtjänsten. Det känns inte som en uppoffring att jag kan arbeta hemma och undvika folksamlingar och uteserveringar finns förhoppningsvis kvar senare om det på något sätt kan hålla smittan nere.

Livet just nu är arbete med Skypemöten med skrivande, inläsning och en massa mailande. Efter arbetsdagen tar jag en lång promenad och lagar sedan middag, surfar för mycket på nyheter, ringer min mamma och ibland ser jag en serie eller läser en bok. Snart kan jag börja springa igen då min lätta hosta släppt och det ser jag fram mot. Våren slår ut utanför mitt fönster. Jag är mindre trött då jag inte har så mycket intryck och jag känner att min kreativa sida börjar att komma tillbaka. Visst saknar jag människor och att småprata på en fika och klart jag oroar mig för vad som kommer att hända då världen antagligen går in i en djup ekonomisk kris efter detta.

Nu är det påskhelg med lediga dagar och årets Skåneresa blev inställd. Snart ska jag ta en cykeltur och träffa min syster med barn. (Självklart på behörigt avstånd). Livet i det enkla där alla mina kära mår bra och ingen blivit riktigt sjuk. Vad händer om några veckor? Lär vi oss något av dessa tider? Jag vet lika litet som någon annan men jag skriver, mest för mig själv men en del tankar vill jag dela så här kommer den första. Titeln på detta blogginlägg låter som en dålig roman från ett annat 20-tal, men det bjuder jag på.

Jag minns mitt 10-tal del 3 när livet ibland kändes som en berg- och dalbana

2016 inleddes med vinter, jobb och vardagsrutiner. Det blev vår och vi tittade på större lägenheter men vi flyttade aldrig. I mars föddes min systerdotter Eira. Älskade, livliga lilla människa. En sådan lugn liten person detta år. Hon kan ha varit bland det sötaste jag sett!

Jag och Johan åkte till Madrid på en resa som var ett försök till romantisk weekend. Resan blev inte särskilt romantisk och jag blev matförgiftad. När jag kom hem blev jag förkyld som följdes av förkylning efter förkylning hela våren och jag missade Stockholm marathon.

Jag bestämde mig att för att göra ett nytt försök för körkortet och anmälde mig sent på våren till en körskola i Ängelholm. I början av sommaren blev mormor sjuk och i juli hade jag mina körlektioner i Ängelholm men jag var ofta och hälsade på mormor i Domsten. Det blev hennes sista sommar hemma. Johan kom aldrig ner till Skåne denna sommar men jag umgicks med alla mina syskon och deras familjer när de också i omgångar kom för att hälsa på mamma och mormor. I augusti gifte sig mamma med Håkan i Saltoloukta och det var ett vackert avslut på sommaren 2016. Jag misslyckades i september med min uppkörning och har sedan dess satt körkortet på paus.

Det blev höst och det var sorgligt för Johans pappa gick bort. Jag sökte efter nya jobb då mitt vikariat skulle gå ut till sommaren därpå. Det gick väldigt bra på en intervju och i december sa jag upp mig eftersom jag skrivit kontrakt för en tjänst på Finansinspektionen. Karin med familj flyttade till Stockholm i november och det var en höjdpunkt denna mörka höst. Mormor kunde inte bo kvar hemma och fick plats på ett korttidsboende och i slutet av året flyttade hon till ett vårdboende. Jag firade jul i Ängelholm och mormors syster, vår moster Kerstin, gick hastigt bort före jul.

Nyåret firade vi med Karin med familj i deras nya lägenhet i Stockholm. Jag visste inte då att 2017 skulle bli ett omtumlande år.

2017
Det enda jag minns av januari 2017 är att jag fyllde år och att jag avslutade ett jobb. Det blev februari och jag började mitt nya jobb och jag kände mig trött men glad när jag kom hem första dagen. Den natten skulle mitt liv ändras. Johan lämnade mig nämligen. Inom mig visste jag att det kanske var det som skulle ske eftersom vi inte ville samma sak, men det gjorde ont. Jag blev förkyld, hade hjärtesorg och ett nytt ganska krävande jobb. Efter en dryg månad av konstighet av att bo med någon jag inte längre var ihop med tog jag en väska i ena handen och ett täcke i den andra och flyttade hem till Karin. Varje helg tittade jag på lägenheter. Johan och jag delade upp våra ägodelar via en excelfil. En dag i slutet av april var jag på en visning i Örnsberg. Den lilla lägenheten jag tittade på var inte perfekt, men den blev min. Så oändligt skönt det kändes att jag fick en egen lägenhet efter alla förlorade budgivningar.

Jag sprang Stockholm marathon och jag tog mig i mål på en sämre tid än tidigare men jag klarade av en mara. Två veckor efter den flyttade jag äntligen in i min nya lägenhet. Separationen var därmed avslutad och tillvaron inte längre satt på vänteläge.

I juli åkte jag långt norrut och sprang en stugtur i Laponia med en grupp likasinnade. Det gjorde mig gott och det var kallt, men ljuset och tystnaden fick mig att må väl.  Direkt efter den nordliga resan åkte jag till Skåne och en dag i slutet av juli lämnade mormor oss. Jag var med när hon gick bort 94 år gammal. Vi begravde henne sedan i augusti vid en fin ceremoni. Jag saknar henne så mycket.

Det blev höst och jag jobbade, fixade i min lägenhet och på helgerna promenerade jag med Karin och barnen till Stora Skuggan. Varje gång barnen sprang genom den ihåliga eken kände jag hur jag sakta läkte. Jag blev gladare av yoga och av att springa.

Jag hade en sådan fin Stockholmsjul detta år med min familj. När jag skålade in nyåret med Karin så sa jag tacksamt adjö till ett hemskt år men jag stod på mina egna ben igen.

Jag minns mitt 10-tal del 2 samboliv i Solna

Här kommer andra delen av mina minnen från 10-talet och åren 2013—2015 då jag mestadels jobbade och levde samboliv.

2013

I början av året tittade jag på lägenheter med Johan. Han bodde i Solna och det blev så att vi hittade en lägenhet nära hans gamla. Det var en tvåa i etage som vi tyckte om direkt. Vi hade känt varandra i drygt ett halvår när vi skrev på kontraktet och jag köpte min första lägenhet. Jag kände att det hade gått fort men tänkte inte efter. I april blev jag då sambo och lämnade mitt lilla dockskåp i Kransen.  

Jag jobbade på och det gick bra på jobbet och jag lärde mig mycket. Livet blev lite annorlunda i Råsunda, men det var fint för det mesta. Jag besökte Jämtland flera gånger och midsommar var fin med tjocka katter och vacker blomstring. Jag fick en kärlek till Jämtland genom Johan och jag tycker landskapet med sitt kargare klimat har en vemodig känsla som inte riktigt finns i Östergötland där jag är uppväxt eller i Skåne där jag tillbringat en stor del av mina somrar. Det blev högsommar, vi hade roligt i Skåne och London. I augusti föddes Kaan, min systerson. Som han har förgyllt mitt liv! Min älskade lilla Naani! 

Hösten kom och det var jobb, löpning, matlagning och renovering av golv i lägenheten. 

Jag sprang två halvmaratonlopp år 2013 och hade hittat en kraft i mig jag inte vetat att jag hade innan. Det var i det stora hela ett fint år.

2014

Jag fyllde 30 år i januari. I februari åkte jag och Johan till Mexico på semester och vi såg en massa ruiner från mayaindianerna och badade i Karibiska havet. Det var en fin resa. Det blev vår och jag sprang mina långpass inför maran och jobbade mycket. Jag blev faster igen då Frans kom till världen.

Så kom dagen för maran som jag klarade med galans och jag fick runners high. Vilken känsla det var att springa i mål och sedan den dagen är jag en maratonnörd i själ och hjärta.

Det blev sommar och vi gjorde en tågluff i Europa som kom att gå i Draculas fotspår. 

Hösten innehöll mest jobb och så var det val i Sverige. Jag cyklade genom Hagaparken till jobbet och jag var en rätt lycklig person år 2014.

Julen firade jag som nästan alltid i Skåne. Nyår firade vi med Karin och hennes lilla familj i Eskilstuna dit de flyttat eftersom Karin fått jobb där efter sin examen. 

2015

Det var ett mellanår för mig under detta decennium. Inte bara för att det var i mitten av decenniet men jag hade andra år under 10-talet som var både mer spännande, tråkigare, lyckligare och olyckligare. Jag försökte att ta körkort i början av 2015 men det gick åt skogen. 

Jag fick ett nytt jobb detta år, ett vikariat på Regeringskansliet så jag blev tjänstledig från Naturvårdsverket. Jag sprang ett andra maratonlopp och jag fjällvandrade och besteg Kebnekaise för första gången. Fjällvandringen väckte en kärlek till Lapplandsfjällen och som jag älskade att vara i tystnaden i midnattsol och radioskugga.

Jag och Johan cyklade mountainbike i Skottland i augusti på vandringsleden the Great Glen Way. Det var fint, vackert och en stund av lycka. Vi stretade annars på detta år och det var upp- och ner i vår relation. 

Karin fyllde 30 år detta år och vi firade henne med familjen. Julen var den sista familjejulen med mormor i Domsten för mig men det visste jag inte då. Nyår gjorde vi en favorit i repris och firade med Karin med familj i Eskilstuna. 

Jag minns mitt 10-tal del 1

Det återstår drygt två månader av detta decennium men imorse skrev jag ner mina minnen från det och här kommer del 1 år 2010 till 2012.

Mitt 10-tal 

10-talet i mitt liv. Bland lycka och sorger så har decenniet tagit mig från 20-nånting till 30-nånting. Ett vuxenliv med glädje och sorg, allvar och mycket jobb. Ett tvärkast av fullständig lycka i tvåsamhet till att ha hjärtesorg och känna mig ensam. Här kommer minnen från mina tre år då jag bodde i Midsommarkransen. 

2010

Jag flyttade till Stockholm efter min examen från universitet. Decenniet inleddes med en iskall vinter. Träffade Jocke som jag hade någon form av relation med. Jag var så fysiskt förälskad i honom trots att jag innerst inne kände att han inte var rätt person för mig. Jag började att jobba på en myndighet och det var en ny värld. Jag hyrde en andrahandslägenhet i Midsommarkransen. Den var som ett litet dockskåp men jag gillade att bo där. Karin hälsade på mig ofta med sin hund Nova. Jag var som alltid i Skåne på sommaren. Vintern började tidigt och det var så kallt i min lilla lägenhet. 

2011 

Året började med en iskall vinter igen och jag var så ledsen när jag blev dumpad på ett sms av Jocke. Det var ingen relation som jag kände skulle hålla men det kom oväntat och jag var helt hjärtekrossad. Det var som att någon tog ut hjärtat och stack hål på det och satte tillbaka det igen med en blödning som skavde. Jag kunde inte äta och jag grät när jag kände att det fortfarande luktade från honom på min huvudkudde. Jag var superledsen hela våren och minns att jag gick långa promenader och kände mig ensam. Jag började gå i terapi och det gjorde mig gott. När våren började övergå till sommar blev jag kär igen i en kille jag dejtade. Det höll inte heller utan han avslutade det hela några månader senare. Jag var totalsänkt igen men jag hade min terapi och jag började med improvisationsteater som höll mig uppe. 

I november kom mitt brorsbarn Siri till världen och fasterhjärtat fylldes med kärlek. Jag sökte på hösten ett jobb på Naturvårdsverket som jag fick i slutet av året och jag avslutade mitt första jobb efter universitet lagom till att 2011 tog slut. 

2012

Jag var singel i början av året och dejtade inte direkt någon seriöst. Jag blev gladare av att utmana mig själv med nya saker och jag trivdes på mitt nya jobb. Jag började att må bättre under våren och mina långa promenader började övergå till joggingrundor. Jag mådde bra av att träna. 

Jag bokade en resa till Kenya och Tanzania och åkte dit på sommaren. Det var en fantastisk resa! Jag hade dagen innan jag åkte träffat Johan. När jag kom hem blev vi mer eller mindre ihop direkt. När hösten kom hade jag en pojkvän som var kär i mig och jag i honom. Vintern kom i december. Mormor fyllde 90 år och Karin berättade att hon väntade barn. Jag sprang mitt första millopp och hade hittat ett sätt att må bra på. Det var ett fint år. 

2018

En varm lördag i maj år 2018 gick jag med min systerson i handen mitt bland blommande hägg och livet var så där sprakande fint som det kan vara i några sekunder. Det var en dag då vi njöt av sommaren och då visste vi inte att den skulle vara i fyra månader till. Plötsligt viskade den då snart femårige pojken till mig: 

-      -  Moster Anna alla på min förskola har en magisk förmåga. 

-       - Vilken är din då, frågade jag honom.

Han viskade svaret till mig och det vore inte en hemlig magisk förmåga om jag delade den här. Men ögonblicket var ett av många som var mitt liv år 2018. Ett år som kanske inte går till historien som mitt lyckligaste men jag hade stunder, som den ovan med min systerson, då jag kände total lycka. Det är en gåva att ibland få känna en sådan kärlek till livet och mina närstående och fler sådana stunder har jag redan fått detta nya år trots att det bara varat i fyra dagar.

1911

Det gjordes en film år 1911 som visades på en biograf i Stockholm. Den blev censurerad och visade hur män och kvinnor badade tillsammans i Mölle i Skåne. Det var en riktig skandal på den tiden. Det är saker jag läste om idag när jag gjorde lite research för en berättelse jag har haft funderingar kring att skriva i 1,5 år och som delvis ska utspela sig i närheten av Mölle i Kullabygden år 1911. Här kan den som önskar se den filmen http://www.filmarkivet.se/movies/badlif-vid-molle/.

Jag undrar om min mormors mor som då var 20 år gammal besökte Mölle sommaren då filmen spelades in?  Min mormors mor Rosa är inspiration till en av huvudpersonerna i det som jag någon gång hoppas kan bli en roman. Orden finns inom mig och jag har idag skrivit om det embryo jag har till synopsis om en berättelse om två unga kvinnor, en 20-årig Rosa år 1911 i Skåne och en 20-årig Anna år 2004. I min berättelse kommer Rosa förmodligen att göra ett besök i Mölle och hon kommer också att lyssna på rösträttskvinnor. Det känns så intressant att väva in demokratikampen i berättelsen då det faktiskt just år 1911 bestämdes att män oavsett inkomst skulle få lika rösträtt. Det dröjde ytterligare 10 år innan det var lika rösträtt för alla, man som kvinna, fattig som rik. Det är saker som jag läst om denna helg och det är underligt att tänka på att den tiden är så långt bort men ändå så nära.

Jag vet få saker om Rosa och hon blev bara 55 år så hon var aldrig en del av min mammas uppväxt heller. Jag vet dock att hon älskade att bada och här är hon porträtterad någon gång på 30-talet med sin man Jules och sina döttrar Gullan (den stora flickan är min mormor) och Kerstin. Bilden är tagen cirka 20 år efter filmen i Mölle men badandet var då fortfarande populärt i Skåne fastän inte längre skandalöst.