Att vara någon form av, som det så modernt kallas för "Prestationsprinsessa"

Modeoraklet och workaholiken och tillika mycket hypade Ebba Von Sydow, skrev i sin blogg och i en krönika i Expressen om "Prestationsprinsessor" för ett tag sedan. Vad väl jag kände igen mig i Ebbas tankar om att ha höga krav på sig själv. Inte för att jag är i karriären ännu, men jag har som många andra unga kvinnor en otrolig press på mig själv att alltid prestera perfekt för att kunna känna att det jag gör duger. Speciellt så kan jag känna att jag måste duga med min kropp, vara tillräckligt smart med bra betyg och ha ett rolig socialt liv. Något som jag, enligt mig själv inte lyckas med. Jag har inte världsbäst betyg, jag är inte helt nöjd med min kropp, jag har inget attraktivt sommarjobb, och jag är singel och känner mig ibland riktigt tafatt i sociala situationer.

Jag är naturligt smal, börjar bli ganska vältränad, har engagerat mig i olika föreningar och är mer social än vad jag var förr. Men ändå är jag inte helt nöjd trots att männsikor faktiskt sagt till mig att de ser stora förändringar till det bättre hos mig. För jag kan ju alltid hoppa över den där chokladen, träna ett extra pass i veckan, äta ännu nyttigare, ringa den där kompisen, sitta mindre framför datorn och mer framför böckerna, flirta lite mer och skriva lite bättre på tentorna och så vidare.

Det jag och alla andra med prestationsångest måste inse att vi faktiskt duger som vi är. Så en lärdom är att bra räcker, allt måste inte vara perfekt. Man behöver inte alltid vara bäst, störst och vackrast. Självklarheter kan tyckas, men varför ska det vara så svårt för mig att förstå dessa självklarheter?