tankespöke

Jag undrar när min egen bild av mig själv ska sluta vara bilden av den ensamma, utfrysta, tysta flickan. Jag vet att jag inte längre är samma person som mitt tonåriga jag. Ändå är det som om ärren från mina år som utfryst och mobbad aldrig försvinner. Det är som en tagg som sitter långt inne och som ibland dyker upp och sticker djupt in i själen. Det blir som en sorg som kommer upp til ytan till mitt nu vuxna jag. Jag minns känslan av sorgen av inte få vara med och bli retad bara för att jag var en sådan som tog åt mig.

Jag är inte längre tyst, och jag är absolut inte utfryst och jag har lyckats komma ur den värsta av den sociala fobin jag hade i slutet av tonåren. Det enda jag fortfarande saknar, och som jag tror att jag aldrig riktigt haft är en bra självkänsla. Jag vet att jag måste arbeta med det och jag vet att jag måste sluta be om ursäkt för min egen existens. Men det är inte alltid lika lätt att i praktiken agera så som man vet att man skall göra i teorin. Det blir ändå för varje dag lättare och jag vet att jag alltid haft en enorm livsgnista och glädje. Till och med som nu när jag känner mig riktigt ledsen så känner jag en inre styrka. Jag har aldrig någonsin gett upp i hela mitt liv och det är först nu när jag är 25 år som jag inser att det är en enorm styrka. Jag ska inte ge upp kampen om självkänslan utan jag ska fortsätta att kämpa för varje dag.