Historia, Ondska och andra tankar

Historia har fascinerat mig sen barnsben då jag läste mina föräldrars historiska lexikon med en hängivenhet som bara ett lillgammalt tioårigt barn kan. Det här var tiden före Internet och Google. Hade Google funnits när jag var tio år hade jag garanterat suttit hela dagarna framför nätet och sökt information om historiska händelser, nu fick jag nöja mig med böcker.

Den senaste månaden har jag återuppväckt lite av mitt historiska intresse genom läsning av tegelstenen "Albert Speer och Sanningen" av Gita Sereny. Fascinerande att läsa om denna Speer, som fram till sin död förnekade all vetskap om nazisternas gaskammare men samtidigt tog på sig skulden för nazisternas brott såsom varandes rustningsminister i Hitlers sista regering. Att Speer erkände sin skuld är nog det som gjorde att han klarade sig undan hängning i Nurnbergprocessen 1946 och istället avtjänade 20 år i fängelse. Det som skilde Speer från andra av Hitlers närmaste män var att han till skillnad från dessa var intelligent, akademiker och kunde föra sig på ett helt annat sätt samt att han var den enda som erkände sin skuld i Nurnbergsprocessen. Alla andra "lydde bara order". Ingen av dessa sade sig känna till Förintelsen, inte heller Speer. Trots detta var det Speer som var Hitlers speciella gunstling. Förhållandet mellan Hitler och Speer anser många var en homoerotisk förälskelse utan sexuella inslag. Som Speer själv sa i Nurnbergproccesen" Om Hitler hade haft några vänner hade jag varit en av dem". Denna gåta hur Spper kunde bli så fängslad av Hitler och sedan efter kriget helt omvända sin kärlek till att erkänna Hitlers galenskap och trots detta förneka vetskapen om judarnas öde är fascinerande.

Gita Sereny och de flesta andra som forskat kring Speer är övertygad om att han kände till utrotningen av Europas judar, men att han även inför sig själv valde att sätta skygglappar och bara se det han ville se. Mycket fänglande bok är Serenys tegelsten, som jag läser lite av varje kväll. Läsningen är dock inte alla gånger inte är ett nöje utan jag mår illa av att läsa om männen kring Hitler och den fanatiska nazistiska rörelse som var en blandning av politik och religion som begeistrade så många till synes "normala" människor.