Annorlunda men ändå samma

Jag lyssnade på en låt av Moneybrother som gick på repeat hemma hos mig för cirka 2 år sedan då jag var rätt nere efter att det hade tagit slut med min ungdomskärlek. Vi var lite on/off rätt länge så sörjningsperioden blev rätt lång och "gråta i kudden - låtarna" spelades flitigt. Det konstiga var att jag idag inte kände något för den låten, knappt ens någon nostalgi. Jag har nog utvecklats mycket under dessa två år och det blev uppenbart när jag inte längre gråter till samma musik som jag än gång grät till. Det enda som alltid kommer bestå är att jag alltid, alltid kommer sörja till Kent och speciellt låten 747. Där har jag inte förändrats ett dugg sedan jag var 16 eller 17 år och blev Kentfans. Skönt att någonting består i alla fall.

Jag tror jag är på väg uppåt från min senaste lilla svacka. Jag har bestämt mig för att ta tag i livet och verkligen göra det som jag mår bra av och att våga vara mig själv i alla lägen. Jag är så trött att inte våga vara det och att spela roller. Nu är det att må bra som är prio ett och jag ser positivt på framtiden.