Tankar en helt vanlig torsdag.

Jag längtar bort, bort från Linköping, bort från vardagstristessen, bort från tomheten. Jag önskar ibland att saker inte skulle påverka mig så mycket, att livet inte skulle kännas så mycket samtidigt som jag tror att det är en gåva att känna starkt för andra och att känna och kunna acceptera både ljusa och mörka tankar.

Är ändå nyfiken på vad som kommer att hända i framtiden och jag känner en nyfikenhet på världen runt omkring mig. På något sätt vet jag att det kommer att bli bra och att jag kommer att bli lycklig. Jag ska fokusera på det som är bra i mitt liv. Jag kan trots allt inte göra annat än att vara mig själv och försöka vara närvarande i nuet.